Recension: Mio, min Mio

Om boken

Titel: Mio, min Mio (1954)
Författare: Astrid Lindgren
Genre: barn – Läst på: svenska – Antal sidor: 175

Bo Vilhelm Olsson bor med sina fosterföräldrar i Stockholm. Han är oälskad och längtar bort, iväg till sina riktiga föräldrar. En dag när han ska gå ett ärende åt sin fostermamma träffar han på en ande som tar honom med till Landet i Fjärran och hans fader konungen. Där tar ett stort äventyr vid, för Bo Vilhelm Olsson som egentligen är Mio, gossen av kungligt blod som är menad att rädda Landet Utanför från riddare Kato.

Mina tankar

Jag hade väntat mig att tycka sådär om den här boken efter att ha läst flera negativa betyg både hos bokhandlare och på goodreads. Men Mio, min Mio överraskade mig rejält och jag tycker mycket om den. Det var första gången jag läste den, då jag endast sett filmen innan. Som jag minns filmen från när jag var liten var den konstig på grund av dubbningen och rejält otäck på sina ställen. Boken tycker jag är bättre och den kändes också mindre läskig, även om det till viss del kan bero på att jag nu är vuxen.

Det jag gillar mest med många av Astrid Lindgrens böcker är att ensamma barn kan finna tröst hos andra i samma situation. Nästan alla hennes böcker har karaktärer där föräldrarna står i bakgrunden eller inte finns med alls. Jag fann själv mycket tröst i det när jag var liten, och när jag läser den här boken kastas jag tillbaks till min barndom. Hur jag önskade mer än allt annat att jag hade en hemlig tvilling eller bortglömd släkting någonstans, som bara väntade på att överrösa mig med kärlek när jag väl hittat dem. Precis som Mio. Det är väl så det ska kännas att läsa en barnbok som vuxen? Att en minns tillbaks till hur det var att vara barn.

En annan sak jag tycker om är att flera av Astrid Lindgrens manliga karaktärer är väldigt mjuka, så också Mio och Jum-Jum. Mio gråter, han är rädd och törs visa det och de håller varann i hand när de blir rädda. Mio, min Mio är precis som en saga ska vara enligt mig; lagom äventyrlig, och med vackra miljöer och stark vänskap som sätts på prov. I de mer spännande partierna blev det en del upprepningar, vilket jag sett att många tycker är irriterande. Själv tycker jag snarare att det förstärkte sagokänslan och nästan gav lite poesikänsla.

TL;DR

En saga precis som sagor ska vara.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Lämna ett svar

Din mailadress kommer inte att publiceras.Fält som måste fyllas i är markerade med *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.