Recension: Nej och åter nej

Om boken

Titel: Nej och åter nej (2018)
Originaltitel: Nei og atter nei (2016)
Författare: Nina Lykke
Genre: vuxen – Läst på: svenska – Antal sidor: 219 (inbunden)

Ingrid och Jan är ett gift medelålders par med två vuxna söner som fortfarande bor hemma. Båda två har tröttnat på vardagen men vet inte hur de ska ta sig vidare och hitta livslust igen. En sen kväll följer Jan med sin yngre kollega Hanne hem. Hanne som är bra mycket yngre och mitt uppe i valet och kvalet vad gäller barn och familj. Jan måste nu välja mellan Hanne och Ingrid, samtidigt som Hanne försöker få stabilitet i sitt liv och Ingrid måste bestämma sig för om hon vill fortsätta att långsamt kvävas till döds eller leva på riktigt.

Mina tankar

I Nej och åter nej skildrar Nina Lykke skickligt livets meningslöshet och hur lätt det är att fastna i gamla hjulspår och bara köra på utan att stanna upp och reflektera. Det är en bok om ältande, om att vara vilsen och inte veta vare sig vem en är eller vad en vill och om att inte ens orka ta reda på det för att all energi redan tagit slut. En bok om att fastna och försöka ta sig loss. En bok om klyschan gräset är grönare på andra sidan.

Vi får träffa Ingrid, Jan och Hanne och lära känna dem på var sitt håll genom kapitlen som är uppdelade person för person. Även om vi får följa tre ganska olika karaktärer märks det tidigt att de sammanflätas i en och samma vilja: att vara var som helst men inte i nuet. Alla tre befinner sig mitt i livets tristess och vet inte hur de ska ta sig därifrån. Ingrid har fastnat i en spelad roll och har tappat bort sig själv. Jan låter livet hända honom istället för att själv bestämma vilken väg han ska välja. Hanne har tröttnat på sin egen rastlöshet och försöker bryta sina inlärda mönster. Vi får följa med på ett besök i tre liv som flätas samman, utan tydligt avslut. Vi får en skildring av en vardag, vi hälsar på och sedan lämnar vi. Det påminner mig om vad jag tycker så mycket om med många indiefilmer; att vi som tittar bara bjuds in för en kort stund och när vi lämnar fortsätter huvudpersonernas liv som om ingenting har hänt.

Något som återkommer är att Ingrids och Jans söner är curlade och oförmögna att ta hand om sig själva, uppför sig som om de bor på hotell och hjälper inte till hemma. De är tjugo-någonting och vill inte flytta hemifrån. Jag som läsare sitter bara och väntar på att Jan, Hanne och Ingrid ska inse att Jan ÄR sina söner. Att de ska inse att de borde vara lika trötta på Jan som de är på sönerna. Han sitter själv bara och väntar på att något ska hända, allt för att slippa ta egna beslut och eget ansvar. Han bara åker med, tar det där jobbet han egentligen inte vill ha, låter Hanne förföra honom. Jag tror att han är precis lika curlad själv som hans barn är. När Hanne och Ingrid försöker bryta sig loss och göra någonting – vad som helst, dras han istället bara med av livets vindar.

Ända sedan jag var tonåring har jag varit rädd för den här perioden i livet som boken handlar om. Perioden då det verkar som att alla dör inombords. Perioden mellan ca 30 och 50 år, då nästan alla verkar ge upp sina intressen och gå in i sina medelklassdröm-skal. Den har tyckts oundviklig. Nej och åter nej fyller mig därför med hopplöshet när den skildrar exakt denna förruttnelse inifrån och ger min rädsla vatten på sin kvarn. Boken träffar mig också ganska hårt eftersom jag i perioder varit sjuk och liksom stått utanför livet och kikat in. Jag känner inte alls att jag kan skratta åt hur hopplösa karaktärerna är, för jag har varit där själv till viss del. Jag har levt i deras meningslöshet, deras likgiltighet, deras irritation, deras oförmåga att ta beslut, deras oförmåga att göra *rätt val* eller att göra något val alls. Har jag missat något när jag ser att andra skriver att boken är rolig?

Sammantaget kan jag säga att jag tycker att boken är otroligt träffsäkert skriven. Lykke är en mästare på att beskriva meningslöshet och uppgivenhet. Däremot får boken mig att må dåligt och ger mig nästan en önskan om att aldrig ha läst den. Det är egentligen bara ytterligare bekräftelse på hur bra boken är skriven, men det gör också det svårt att sätta ett rättvist betyg. Det blir trots allt det högre betyget: en fyra, just för att boken är såpass välskriven.

TL;DR

En skicklig beskrivning av livets tristess och sökandet efter vad som helst som inte är det här.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: The Wizard of Oz

Om boken

Titel: The (Wonderful) Wizard of Oz (1900)
Svensk titel: Trollkarlen från Oz (1940?)
Författare: L. Frank Baum (böckerna om Oz m.fl.)
Genre: klassiker, barn– Läst på: engelska – Antal sidor: 189 (inbunden)

En cyklon blåser förbi Kansas där Dorothy bor med sin faster, farbror och lilla hund Toto. Cyklonen rycker upp huset och blåser iväg det över öknen ända bort till landet Oz. Helt plötsligt befinner sig Dorothy ensam med Toto i ett helt nytt land och den enda som kan hjälpa henne hem till Kansas igen är den mäktige trollkarlen. På sin resa till honom möter hon en fågelskrämma som vill ha en hjärna, en plåtman som vill ha ett hjärta och ett lejon som vill ha mod. Kommer trollkarlen att kunna ge dem alla vad de allra mest önskar?

Mina tankar

Trots att The Wizard of Oz är en klassiker och extremt välkänd har jag på något sätt lyckats hålla mig helt spoilerfri. Min erfarenhet vad gäller landet i Oz sträcker sig ungefär till opera-raidbossen i Karazhan i World of Warcraft. Det gjorde att jag kunde gå in i sagan helt utan förutfattade meningar vilket var roligt.

Sagan börjar alltså med att Dorothys hus dragits upp och iväg av en cyklon och att hon och hennes hund Toto helt plötsligt hamnar i det främmande landet Oz. Där får hon reda på att den enda personen som kan hjälpa dem tillbaka till Kansas är den mäktige trollkarlen av Oz. Hon ger sig genast av mot honom och på vägen möter de ett gäng nya vänner som även de behöver trollkarlens hjälp. Vi får följa med på ett äventyr med stora prövningar och kontentan av boken är egentligen ”du kan mer än du tror”. Jag tycker om det budskapet, även om jag tolkar det som att huvudkaraktärerna själva inte riktigt kommer till insikt om det.

The Wizard of Oz är ju en barnklassiker och jag hade kunnat läsa boken tillsammans med barn. Det sker dock flera dödsfall/mord i boken, så det kanske är något en får tänka på om det handlar om ett känsligt barn. (Och som en liten notis: varför finns mord med som komponent i så många barnböcker? Tycker inte att det hör hemma där egentligen). Annars tycker jag att det är en lagom lång, lagom spännande saga, med en plot twist jag inte hade väntat mig. Det jag däremot tycker fattas för att den ska kunna få högsta betyg i mina ögon är djupare beskrivningar av känslor. Vi får veta att lejonet är fegt, att plåtmannen har förlorat sitt hjärta och att Dorothy längtar hem, men det berörs så ytligt. Speciellt i kontrast till exempelvis Mio, min Mio där vi som läsare verkligen får känna hur ensam Mio är i början av boken. I övrigt tycker jag om boken mer än jag trodde jag skulle göra!

TL;DR

En saga med en plot twist och ett fint budskap.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Läst i juli

Tidigare år har jag nästan alltid läst som mest under sommaren. Den brukar innebära långa lässtunder på stranden och lediga dagar med extra tid. I år blev det dock inte mycket alls läst på grund av värmen. Vi har ca 30 grader i lägenheten och det går liksom inte att slappna av och läsa några längre stunder. Samma sak utomhus. Så juli blev näst sämsta läsmånaden hittils i år (maj var ju ett riktigt bottennapp), men litegrann fick jag läst i alla fall:

Juli i siffror

Antal lästa böcker: 4 1/3
Antal lästa sidor: 967 (+159)
Antal läsdagar: 27/31

Lästa böcker

Jag påbörjade också The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle av Stuart Turton som jag verkligen tycker om hittills! Jag valde dock att pausa den då jag vill spara den tills i höst när det blir lite mer stämningsfullt att läsa den. Den förtjänar bästa möjliga förutsättningar känner jag efter att ha läst såhär långt 🙂

Månadens favorit

Hmm.. Jag har läst flera ungefär lika bra böcker den här månaden. Alice är en barndomsfavorit och Oz var också bra, men jag säger nog ändå Simon vs. the Homo Sapiens Agenda som gav mig ett leende på läpparna nästan hela boken igenom.

Nytt i hyllan i juli

Månadens nya böcker

  • Peter Pan av J.M. Barrie (nyköp). Jag fortsätter samla på mina Puffin Classics och den här gången köpte jag Peter Pan. Jag har bara sett Disneyfilmen innan så det blir intressant att se hur originalet är skrivet och hur mycket som gjordes om av Disney.
  • Harry Potter and the Chamber of Secrets Ravenclaw Edition av J.K. Rowling (nyköp). I slutet av juni kom den andra 20-årsjubileumsutgåvan av Harry Potter i de olika husfärgerna ut. Självklart ville jag passa på att köpa den då 🙂
  • Sailor Moon Short Stories 1 & 2 och Codename: Sailor V 1 & 2 av Naoko Takeuchi (nyköp). Jag läste klart Pretty Guardian Sailor Moon-serien i början av året och såg då samtidigt att det finns fristående böcker att köpa. Nu ser jag fram emot att få läsa mer om Venus och de andra!
  • Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist (begagnat). När vi skulle iväg och äta på ett litet nyöppnat ställe en bit utanför stan åkte vi förbi en loppis där jag självklart ville gå in. Jag tycker att det kan vara svårt att hitta böcker jag letar efter på loppis eftersom de ofta står huller om buller, men här hade jag tur. Jag såg Låt den rätte komma in på bio när den kom och tyckte om den. Jag minns den inte alls väl idag, men kommer ihåg att jag blev imponerad över att en svensk skräckfilm kunde vara så välgjord. Det blir spännande att få se historien i bokform.

Recension: Animal Farm

Om boken

Titel: Animal Farm (1945)
Svensk titel: Djurens gård (tidigare Djurfarmen) (1946/1983)
Författare: George Orwell (1984 m.fl.)
Genre: klassiker – Läst på: engelska – Antal sidor: 84 (inbunden)

En grupp bondgårdsdjur på Manor Farm gör revolution mot sin bonde i hopp om att skapa ett jämlikt paradis på gården.

Mina tankar

Animal Farm är en politisk satir som skildrar Sovjettiden genom att berätta om ett bondgårdsuppror. Med grisarna i spetsen får vi följa djuren genom revolutionen och mot deras dröm om en utopi. Efter att bonden är bortkörd börjar dock ett maktspel och snart därefter är jämställdheten djuren drömde om ett minne blott. Det blir helt enkelt inte riktigt som (vissa av) djuren tänkt sig, men visst är det väl ändå bättre nu än förr?

Jag tycker att Orwell är bra på att visa hur människor långsamt vänjer sig vid extremistiska idéer genom gradvis förändring, i sådan här metaforform blir det lättare att förstå hur processen går till. Jag tycker också att boken på ett enkelt sätt skildrar hur makt kan leda till korruption om fel person tar på sig ledarskapet. Animal farm kan nog vara en nyttig bok att läsa i skolan för att skapa bättre förståelse för t.ex. andra världskriget (eller Sovjet eller Nordkorea) och för att visa hur ideologierna kunde dras så till sin spets. Speciellt nu i dessa tider när det återigen blåser extremistvindar.

Boken är träffsäker och viktig och jag tycker faktiskt att den håller måttet även om en bortser från metaforerna. Tyvärr är den dock något upprepande och seg vid tillfällen och det känns som att det blir lite samma samma några gånger. Trots det tycker jag mycket om den och anser att den är väl värd att läsas.

TL;DR

En kort bok som på ett enkelt sätt visar hur människor långsamt vänjer sig vid korruption.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: Simon vs. the Homo Sapiens Agenda

Om boken

Titel: Simon vs. the Homo Sapiens Agenda (2015)
Svensk titel: Love, Simon (tidigare Bara tre ord) (2016)
Serie: Creekwood #1
Författare: Becky Albertalli (Leah on the Offbeat, The Upside of Unrequited m.fl.)
Genre: ungdom, hbtq* – Läst på: engelska – Antal sidor: 303 (inbunden)

Simon är sexton, gay i hemlighet och har spenderat den senaste tiden med att maila med en annan anonym, gay kille på samma skola. En dag glömmer han att logga ut från skolans datorer och mailen hamnar i fel händer. Plötsligt ställs Simon inför ett utpressningsultimatum och tvingas välja mellan att komma ut inför hela skolan mot sin vilja eller hjälpa utpressaren att få ihop det med en av hans vänner.

Mina tankar

Efter att ha läst Carry On tidigare i våras och verkligen tyckt om den letade jag efter en till bok som skulle ge mig samma feeling. Efter att ha sett Simon vs. the Homo Sapiens Agenda nämnas tillsammans med Carry On flera gånger bestämde jag mig för att klicka hem den. Det visade sig att jag gjorde helt rätt i det. Jag satt nämligen med myskänsla och ett leende på läpparna nästan hela boken igenom!

Albertalli är väldigt skicklig på att beskriva en tonårings verklighet tycker jag. Jag kastades tillbaka till min egen högstadie- och gymnasietid och blev nostalgisk. Ett gästboksinlägg på Lunarstorm av en kille i min klass ledde till över tusen(!) lunarmejl och långa chattloggar på ICQ och MSN. Sena kvällar, nätter. Timmar av chattande. Rekord till och med. Hela den första (regniga) dagen av nians sommarlov spenderades framför datorn. I mer än 15 timmar(!) i sträck skrev vi till varandra, endast matpauser inräknade. Ah, vilka minnen den här boken väckte till liv… Albertalli sätter verkligen fingret på hur det känns att lära känna någon online och hur nära en kan komma någon bara via ord på en skärm.

Ett citat som fastnade i mig.

Jag gillar karaktärerna i boken, alla är lätta att tycka om och jag hade gärna lärt känna dem djupare. De flesta känns mogna och det är skönt att läsa en ungdomsbok som är lite mer feelgood och lite mindre drama. Boken är lättläst och fängslande. Det är inte ofta det händer, men jag stannade uppe flera timmar efter sovdags för att jag inte kunde lägga ifrån mig boken. Nu vill jag se filmversionen (Love, Simon) och ser verkligen fram emot att läsa mer om Leah i Albertallis andra bok Leah on the Offbeat.

TL;DR

En riktigt mysig, feelgood ungdomsbok med hbtq*-tema.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: Sommarboken

Om boken

Titel: Sommarboken (1972)
Författare: Tove Jansson (böckerna om Mumintrollen m.fl.)
Genre: vuxen, modern klassiker – Läst på: svenska – Antal sidor: 192 (inbunden)

Sommarboken är en bok om vänskapen mellan en farmor och hennes barnbarn. Vi får följa med under deras somrar som de spenderar på en ö i den finska skärgården och får en inblick i vad de hittar på om dagarna.

Mina tankar

Det var flera år sedan jag hörde om Sommarboken för första gången. Men den gången var jag mitt uppe i ett läsuppehåll där jag inte orkade läsa någonting alls. Sedan glömdes den bort. Men så blev jag påmind om den igen nu i år. Redan första gången jag läste om den såg jag framför mig en ny favoritbok, så även nu. Sedan började jag läsa boken och kände att nja, den kanske inte är något för mig ändå. Jag irriterade mig på karaktärerna och tyckte att språket kändes konstlat. Men så kom jag halvvägs in, fattade tycke för både karaktärer och språk och kände att jag fylldes med en sådan enorm sommarkänsla. En stämning som riktigt gick att ta på. Att känna någonting när jag läser en bok är det viktigaste för mig och det lyckas verkligen Tove Jansson med. Så det slutade med att det blev en ny favorit ändå!

Sommarboken är uppdelad i kapitel som nästan är som små noveller som bygger på varandra, men som ändå går att läsa fristående. Vi får lära känna tre generationer som under sommaren bor på en ö i finska skärgården: Sofia, hennes pappa och hennes farmor. Pappan finns dock bara med i bakgrunden och det är vänskapen mellan Sofia och hennes farmor som står i centrum. Både Sofia och farmor är i trotsåldern och beter sig mer som syskon än som farmor och barnbarn. Det var det som irriterade mig till en början men som sedan charmade mig istället. Det är en bok om vänskap över generationerna och kanske något för farmor eller mormor att läsa tillsammans med sitt eget barnbarn?

Språket är vackert och stämningsskapande. Det är lite gammaldags men det tycker jag bara bidrar till känslan. Kapitlen är fyllda med miljöbeskrivningar. Jag förstår varför folk läser om den här boken varje sommar och har det som tradition. Den prickar verkligen rätt med sitt namn Sommarboken och levererar precis samma atmosfär som infinner sig på öarna utanför kusten eller i sommarstugan eller husvagnen på campingen vid sjön. Det är en bok som får mig att längta tillbaks till västkusten, ja, en riktig sommarbok helt enkelt.

TL;DR

En bok fylld av sommarkänsla som jag kommer att återkomma till även kommande somrar.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Läst i juni

I juni blev det en hel del bibliotekslån lästa, närmare bestämt fyra stycken. Även om jag verkligen såg fram emot att läsa dessa (annars hade jag ju inte lånat hem dem), blev det till slut lite jobbigt att ha så många böcker i rad förutbestämda. Lite som en TBR egentligen, vilket jag ju skrivit om tidigare inte riktigt fungerar för mig. Så av junis läsning har jag lärt mig att jag ska försöka sprida ut mina lån mer alternativt inte låna såpass många böcker under samma månad. Såhär såg juni ut för mig:

Juni i siffror

Antal lästa böcker: 6
Antal lästa sidor: 1 773
Antal läsdagar: 30/30

Lästa böcker

Månadens favorit

Den här månaden vinner Sommarboken stort. Den var perfekt att läsa nu i juni och gav mig jättemycket sommarkänsla.

Recension: History Is All You Left Me

Om boken

Titel: History Is All You Left Me (2017)
Författare: Adam Silvera (They Both Die at the End, More Happy Than Not)
Genre: ungdom, hbtq*Läst på: engelska – Antal sidor: 292 (inbunden)

Griffins expojkvän och första stora kärlek dör i en drunkningsolycka. Han som hade lovat att aldrig dö och att de en dag skulle hitta tillbaka till varandra. Nu måste Griffin klara sig själv, men med OCD och destruktiva tankar och mönster är det lätt att fastna i det förflutna.

Mina tankar

I History Is All You Left Me får vi följa Griffin som precis förlorat sin första stora kärlek Theo i en drunkningsolycka. Vi följer två parallella tidslinjer: en i nutid där vi får närma oss Griffins sorg och en i dåtid där vi får följa Theo och Griffin tillsammans. Jag drogs till den här boken för att jag gick under nästan helt och hållet när jag och min första stora kärlek gjorde slut. Han dog inte, men det kändes så. Det är många år sedan nu, men jag ville ändå läsa om något liknande. Adam Silvera beskriver sorgen väldigt fint och jag tycker om rytmen i meningarna. Jag känner igen mig själv mycket i Griffins sorg, vilket ju är ett bra betyg.

Den här boken är verkligen ingenting för dig som inte klarar av ältande. Hela boken är i princip ett enda stort ältande. Men jag, som inte har något emot det, tycker att det ger en rättvis beskrivning av hur det är att sörja. Det går inte (alltid) fort och det är okej att det tar tid. Om boken skulle ha ett mantra skulle det vara ”oavsett vad som händer kan ingenting förstöra tiden vi hade tillsammans” och sedan berättas det om och om igen på olika sätt. Förutom sorg är också Griffins OCD en stor del i boken. Det är skönt att läsa en bok där det tas upp och där det är okej för personen att ha problem, att hen är älskad ändå.

Genom första halvan av boken kände jag mig tagen med storm. Jag tyckte så mycket om den. Tyvärr höll inte den känslan sig kvar rakt igenom. Det jag tycker att boken faller lite på för min del är karaktärerna. Jag fattar liksom inte tycke för någon av de som vi får lära känna och det blir värre mot slutet. Det är tråkigt, då jag verkligen vill tycka om den här boken mer än jag till slut gjorde.

TL;DR

En vackert skriven bok om sorg som inte riktigt når ända fram till mig.

❤❤❤ ♡ ♡ – helt okej.

Nytt i hyllan i juni

Äntligen har jag fått på rutin att prioritera att beställa några böcker varje månad! Jag försöker köpa någon bok jag verkligen vill läsa just nu, någon bok jag velat köpa länge men alltid skjuter upp och/eller en bok i en serie jag vill komplettera. Den här månaden fortsatte jag till exempel på mina Puffin Classics-barnklassiker. Nytt i hyllan denna månad är…

Månadens nya böcker

  • Leah on the Offbeat av Becky Albertalli (nyköp). Nu har jag alla Albertallis böcker så nu är det bara att sätta igång att läsa också 🙂 Ser fram emot att lära känna Simon, Leah m.fl. i sommar!
  • The Secret Garden av Frances Hodgson Burnett (nyköp). Ännu en barnklassiker i Puffin Classics-tappning. Så fin utgåva! Nu har jag tre böcker i den här serien utgåvor och jag hoppas att jag snart får möjlighet att läsa dem också. Just när det gäller klassiker tycker jag ofta att det blir för tungt för att läsa mer än ca en i månaden, så det kommer kanske ta mig ett tag att läsa dem.
  • Animal Farm och 1984 av George Orwell (nyköp). En samlingsutgåva med Orwells två mest kända böcker (eller novell i Animal Farms fall kanske?) som väl uppnåt ”modern klassiker-status” vid det här laget. Har sett fram emot att läsa hans dystopiska tankar väldigt länge. Hittills har jag kommit halvvägs igenom Animal Farm och gillar den så långt.
  • Kaffe med rån och Låna är silver, råna är guld av Catharina Ingelman-Sundberg (begagnat). Såg dessa när jag var på loppis senast och passade på. Efter att ha läst recensioner är jag tveksamt inställd till dessa tyvärr, men jag tror ändå att det blir perfekt slapp sommarläsning.
  • Fem böcker om Mumintrollen av Tove Jansson (begagnat). Jag hittade en så underbart 80-talsnostalgisk utgåva av Mumintrollen på Tradera och kunde inte låta bli! Jag hoppas verkligen att jag kan hitta resterande tre (eller fyra?) böcker i samma utgåva. De är så fina! Helt klart mina bästa köp den här månaden. (Ursäkta att de inte syns ordentligt på bilden i inlägget, får fota dem i helhet på Instagram senare istället).