Recension: Papperssjälar

Om boken

Titel: Papperssjälar (2017)
Författare: Emma Johansson
Genre: ungdom – Läst på: svenska – Antal sidor: 333 (inbunden)

Theresia blir påkörd av tåget och hela skolan är i sorg. Emilia blir så påverkad av dödsfallet att hon tvingas gå i terapi, trots att hon knappt kände Theresia. Men Emilia bär på en hemlighet som hon inte kan berätta för någon. En hemlighet som har med Theresias död att göra.

Mina tankar

Papperssjälar har vi sett en hel del av i bokbloggarvärlden de senaste månaderna och när jag såg att den fanns inne på mitt lokala bibliotek passade jag på att låna hem den när jag ändå var där. Jag hade väntat mig en helt okej bok som kanske inte helt skulle falla mig i smaken, men jag blev faktiskt positivt överraskad. Vissa svenska ungdomsböcker jag har läst har känts ganska pretentiösa i sitt språk. Med mycket romantisering av alkohol och deppighet och ett diktliknande språk. Så är dock inte fallet med Papperssjälar, och det gillar jag. Det är extra skönt att inte festande och alkohol är huvudfokus, då det alltid får mig illa till mods när det gäller minderåriga (drack själv aldrig alkohol i den åldern, vilket säkert bidrar).

Jag känner igen mig själv från när jag var yngre i flera av karaktärerna, vilket gör att boken känns trovärdig. Tycker speciellt att huvudkaraktären skildras bra i att känna att det inte går att prata med någon trots att hon har flera vänner och bor med sin familj. Jag listade tyvärr ut vilken hemlighet det var Emilia bar på redan innan jag började läsa boken, men det gjorde verkligen ingenting. Handlingen i boken håller mig nyfiken ändå, även om boken till större del är förutsägbar, så som ungdomsböcker ofta är. Men det är inte något negativt tycker jag, utan tvärtom. Det gör att jag kan slappna av och bara läsa och njuta så att säga.

Egentligen tillhör jag långt ifrån målgruppen för boken numera. Om jag ska bedöma den som vuxen får den nog en trea i betyg. Däremot får den ett plus i kanten för att jag tror att jag hade tyckt om den väldigt mycket som tonåring. Och det är ju egentligen viktigare. Alltså blir det en fyra.

TL;DR

En fin ungdomsbok!

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: Bokhandeln på Riverside Drive

Om boken

Titel: Bokhandeln på Riverside Drive (2018)
Författare: Frida Skybäck (serien om systrarna Stiernfors m.fl.)
Genre: feelgood – Läst på: svenska – Antal sidor: 445 (inbunden)

Charlotte har nyligen förlorat sin man i en olycka och begraver sig i arbete med sitt företag. En dag får hon plötsligt ärva en bokhandel av sin moster i London. Hon bestämmer sig för att åka dit med planen att sälja huset och bokhandeln. Charlotte fattar dock snabbt tycke både för personalen och den lilla butiken och nu måste hon välja; vill hon tillbaka till företaget i Sverige eller ge bokhandeln i London en chans att överleva?

Mina tankar

När jag läste om Bokhandeln på Riverside Drive hade jag förväntat mig en typisk feelgood, som följer den klassiska dramaturgiska kurvan som romantiska komedier brukar följa. Med sidospår där vi får lära känna andra karaktärer än huvudpersonen och också följa två tidslinjer samtidigt, visade sig dock boken gå djupare än så. Det tycker jag om, och det märks att historien får utvecklas mer än vad som annars är vanligt i feelgood-böcker. Ibland när jag läser böcker i den här kategorin kan jag känna att det blir lite platt när vi som läsare endast får inblick i huvudpersonens liv, men så är alltså inte fallet här.

Förutom de vanliga feelgood-inslagen med romantik och vänskap i spetsen ger boken oss också ett mysterium i form av Charlottes moster. Vem var hon och varför har Charlotte aldrig fått träffa henne? Jag uppskattar det sidospåret. Speciellt eftersom jag tyvärr inte tycker så mycket om personen som Charlotte blir kär i. Jag tycker att hen beter sig otroligt barnsligt, och förstår inte riktigt varför Charlotte ens är intresserad. Det är tråkigt eftersom det ju såklart är ett stort inslag i boken.

Bokhandeln på Riverside Drive bjuder på mysig sommarläsning. Det är en sådan där bok som passar bra att ta med sig en dag på stranden, eller att sitta uppkrupen i soffan med under regniga dagar. Något jag kan känna drar ner betyget lite är att boken har väldigt sorgliga inslag, som för mig tar bort en del av mysstämningen. Jag tycker tyvärr inte att de tunga inslagen i boken vägs upp tillräckligt av de fina stunderna, vilket lämnar mig med en klump i bröstet istället för en trivsam känsla efteråt även om boken, som sagt, är mysig.

TL;DR

Mysig feelgood som passar bra att ta med på semestern.

❤❤❤ ♡ ♡ – helt okej.

Recension: The Woman in the Window

Om boken

Titel: The Woman in the Window (2018)
Svensk titel: Kvinnan i fönstret (2018)
Författare: A. J. Finn
Genre: thriller – Läst på: engelska – Antal sidor: 427 (inbunden)

Anna Fox är ensam och instängd i sitt hem. Sedan månader tillbaka lider hon av agorafobi och kan inte gå ut. För att klara av vardagen tar hon stark medicin och dricker mängder med vin. En dag ser hon något hemskt hända hos en av sina grannar. Eller? Kan hon lita på sin egen hjärna i dimman av medicin och alkohol?

Mina tankar

The Woman in the Window är den andra boken som jag läser som är nominerad till Årets Bok 2018. I boken får vi följa en psykolog som är sjuk, har blivit fånge i sitt eget hem och som inte vet om hon kan lita på sig själv längre eller inte. Jag tilltalades av bokens handling för att jag känner igen mig i huvudpersonen. När jag mådde sämre och var värre utmattad än nu, hade jag väldigt svårt att gå ut. Dessutom försvann nästan alla mina minnen under den perioden, och jag visste inte vad som var sant och vad som var fantasi längre. Jag kunde inte lita på min hjärna, och när stressen blir för stor är jag där fortfarande. Det är skrämmande och det tilltalade mig att läsa en bok om en person som går igenom ungefär samma sak som jag gjort och till viss del gör.

Med tanke på det hade jag gärna läst mer om hur nedbruten en blir av att inte kunna lita på sig själv. I boken blir det ett sidospår som trots synopsisen inte får så väldigt stort utrymme. I övrigt tycker jag om hur berättelsen utvecklar sig; långsamt, i klassisk thrilleranda. Jag gillar att läsaren inte får reda på alla fakta på en gång utan lite i taget, utspritt genom flera kapitel i boken.

Trots det misstänker jag att jag är för visuellt lagd för att fullt ut uppskatta den här genren i bokformat. Jag gillar att lägga märke till detlajer i bakgrunden, som lagts till som diskreta ledtrådar. För mig känns bokformatet endimensionellt i jämförelse. Jag kommer in i historien bättre när stämningen byggs upp med både bild och dialog, och med musik och olika filmvinklar. Jag tror helt enkelt att genrer som thriller och deckare passar mig bättre i rörligt format. Med det sagt tycker jag ändå att boken är väldigt välskriven och jag gillar den! Det var också intressant att läsa en bok som till största del utspelar sig på ett och samma ställe.

TL;DR

En lagom spännande thriller med långsam stämningsuppbyggnad.

❤❤❤ ♡ ♡ – helt okej.

Recension: Mio, min Mio

Om boken

Titel: Mio, min Mio (1954)
Författare: Astrid Lindgren
Genre: barn – Läst på: svenska – Antal sidor: 175 (kartonnage)

Bo Vilhelm Olsson bor med sina fosterföräldrar i Stockholm. Han är oälskad och längtar bort, iväg till sina riktiga föräldrar. En dag när han ska gå ett ärende åt sin fostermamma träffar han på en ande som tar honom med till Landet i Fjärran och hans fader konungen. Där tar ett stort äventyr vid, för Bo Vilhelm Olsson som egentligen är Mio, gossen av kungligt blod som är menad att rädda Landet Utanför från riddare Kato.

Mina tankar

Jag hade väntat mig att tycka sådär om den här boken efter att ha läst flera negativa betyg både hos bokhandlare och på goodreads. Men Mio, min Mio överraskade mig rejält och jag tycker mycket om den. Det var första gången jag läste den, då jag endast sett filmen innan. Som jag minns filmen från när jag var liten var den konstig på grund av dubbningen och rejält otäck på sina ställen. Boken tycker jag är bättre och den kändes också mindre läskig, även om det till viss del kan bero på att jag nu är vuxen.

Det jag gillar mest med många av Astrid Lindgrens böcker är att ensamma barn kan finna tröst hos andra i samma situation. Nästan alla hennes böcker har karaktärer där föräldrarna står i bakgrunden eller inte finns med alls. Jag fann själv mycket tröst i det när jag var liten, och när jag läser den här boken kastas jag tillbaks till min barndom. Hur jag önskade mer än allt annat att jag hade en hemlig tvilling eller bortglömd släkting någonstans, som bara väntade på att överrösa mig med kärlek när jag väl hittat dem. Precis som Mio. Det är väl så det ska kännas att läsa en barnbok som vuxen? Att en minns tillbaks till hur det var att vara barn.

En annan sak jag tycker om är att flera av Astrid Lindgrens manliga karaktärer är väldigt mjuka, så också Mio och Jum-Jum. Mio gråter, han är rädd och törs visa det och de håller varann i hand när de blir rädda. Mio, min Mio är precis som en saga ska vara enligt mig; lagom äventyrlig, och med vackra miljöer och stark vänskap som sätts på prov. I de mer spännande partierna blev det en del upprepningar, vilket jag sett att många tycker är irriterande. Själv tycker jag snarare att det förstärkte sagokänslan och nästan gav lite poesikänsla.

TL;DR

En saga precis som sagor ska vara.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Recension: Stay With Me

Om boken

Titel: Stay With Me (2017)
Svensk titel: Stanna hos mig (2017)
Författare: Ayòbámi Adébáyò
Genre: vuxenLäst på: engelska – Antal sidor: 296 (inbunden)

Yejide och alla runt omkring henne vill att hon ska få ett barn. Hon har testat allt och nu hoppas hon på ett mirakel. Samtidigt har hennes svärmor tröttnat på att aldrig få ett barnbarn och hjälper Yejides man Akin att ta en andra fru. Yejides värld rasar samman och hon försöker nu navigera genom barnlöshet, svartsjuka och svek.

Mina tankar

Stay With Me är en av de nominerade till Årets Bok 2018 hos Bonniers Bokklubbar och också den första av böckerna på nomineringslistan som jag läst. I boken får vi alltså följa Yejide som längtar efter ett barn. Vi får följa med till dåtiden när hon träffade sin man Akin och genom åren som går får vi se hur deras kärlek sakta rasar samman. Vi får läsa från mestadels Yejides synvinkel, men några kapitel är också skrivna utifrån Akins. Vi får också följa två parallella tidslinjer, från 80-talet och framåt och 2008.

Stay With Me är en tung bok. Den är tragisk, mörk och väldigt sorglig. Den handlar om svek och kärlek och familjeband. Om Yejides längtan efter barn och hennes avsaknad av en egen mamma. Om att livet inte blir som en tänkt sig och om att allt har sitt pris. Det är en bok som berör, som visar på hur skört livet faktiskt är. Som ställer frågan: hur långt kan människor gå för att behålla den de älskar vid sin sida?

Att den utspelar sig i ett annat land, i en annan tid och med en annan kultur tycker jag bidrar ytterligare till stämningen i boken. Hade boken utspelat sig i nutida Sverige eller liknande hade jag troligtvis inte berörts lika hårt av den. Omvärlden i samtiden porträtteras nämligen lika skört som Yejides liv. Stabiliteten saknas både inuti och utanpå. Det finns ingen riktigt trygg plats. Jag önskar att vi hade fått läsa lite mer om 80-talets Nigeria. Nu tas det upp i förbifarten. Men det kanske är så det blir när en bor mitt i det? Till slut blir politisk instabilitet och korruption vardag, för att en tvingas till det för att kunna fortsätta leva sitt liv utan att gå under?

TL;DR

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: One of Us Is Lying

Om boken

Titel: One of Us Is Lying (2017)
Svensk titel: En av oss ljuger (2017)
Författare: Karen M. McManus
Genre: deckare, ungdom – Läst på: engelska – Antal sidor: 358 (inbunden)

Fem främlingar hamnar allihop på samma kvarsittningspass, men bara fyra av dem tar sig därifrån levande. Dagen efter kvarsittningen skulle den döde eleven publicera hemligheter om de överlevande, vilket gör dem alla till misstänkta hos polisen. The Breakfast Club möter Pretty Little Liars i den här boken och lögnerna haglar tätt.

Mina tankar

När jag ögnade igenom Götabibliotekens lista över ungdomsböcker fick jag syn på One of Us Is Lying som jag sett nämnas på booktube flera gånger och blev nyfiken. En lättläst ungdomsdeckare som är som The Breakfast Club med en mördartvist i bokformat lät intressant. Som en high school-film centrerad runt ett mord, med andra ord. Då jag, vad jag minns, inte läst något i deckarstuket sedan jag läste mammas gamla Kitty-böcker och Fem-böckerna när jag var liten, var det verkligen på tiden att ta en titt åt den kategorin igen! Denna passade då perfekt eftersom jag ville börja med något lättsmält för att sedan ge mig på vuxenthrillern The Woman in the Window (på svenska Kvinnan i fönstret).

One of Us Is Lying är skriven från varje huvudpersons synvinkel, ett kapitel i taget, vilket gjorde den lättläst. Det gjorde också att mitt intresse hölls uppe. Huvudkaraktärerna spinner vidare på de klassiska high school-stereotyperna via är vana vid att se i amerikanska filmer, men boken visar till viss del också på varför vi faktiskt blir som vi blir. Trots det tycker jag att karaktärerna känns platta och enspåriga. Jag har svårt att köpa att människor inte är mer mångfacetterade. Vi har ju inte riktigt de här stereotyperna i Sverige och jag undrar alltid om de finns på riktigt eller bara lever vidare i serier och böcker? Eftersom jag själv inte pluggat i USA kan jag inte svara på den frågan, men jag antar att de måste vara baserade på någon form av verklighet?

Tyvärr misstänkte jag tidigt hur boken skulle sluta. Det var lite tråkigt, även om spänningen hölls uppe och jag ju faktiskt inte fick svaret svart på vitt förrän i slutet av boken. När jag läst ut boken kände jag därför att något saknades, även om boken i sig var helt okej i övrigt.

I framtiden fortsätter jag nog att hålla mig till feelgood-böckerna och de samtida böckerna (alltså contemporary på engelska, osäker på vad det kallas som kategori på svenska) i ungdomsgenren. Inte för att den här boken var dålig, men det var liksom ingen läsupplevelse jag kommer att minnas. Den fick mig inte att känna så mycket helt enkelt, till skillnad från vad andra ungdomsböcker ibland lyckas med.

TL;DR

❤❤ ♡ ♡ ♡ – inte min kopp te.

Köp boken hos

Bokus (engelska) Bokus (svenska)
Adlibris (engelska) Adlibris (svenska)

 

Recension: The Martian

Om boken

Titel: The Martian (2011/2013)
Svensk titel: Ensam på Mars (2015)
Författare: Andy Weir (Artemis m.fl.)
Genre: science fiction – Läst på: engelska – Antal sidor: 369 (häftad)

Efter en storm blir Mark Watney strandad på Mars. Nu måste han hitta ett sätt att kommunicera med jorden och få maten att räcka tills han kan bli räddad.

Mina tankar

The Martian eller Ensam på Mars som den heter på svenska håller en på spänn genom hela läsupplevelsen. Jag trodde vid flertalet tillfällen att boken skulle stanna av och bli tråkig men den höll alltså uppe spänningen ända till slutet. En riktig bladvändarbok helt enkelt. Det märks också att författaren har lagt ner tid på att sätta sig in i ämnet innan han skrev boken. Den är välresearchad och jag, som alltid tyckt om fysik, kemi och biologi, gillar att boken är ganska vetenskapligt skriven. Efter hypen som varit var jag rädd att den inte skulle kunna matcha sitt höga betyg, men det gjorde den verkligen. Något jag inte väntat mig var att boken också är väldigt rolig på sina ställen.

En liten sidonotering är att själva boken i sig har en intressant historia bakom sig, då författaren till en början publicerade kapitel efter kapitel gratis på sin hemsida. På uppmaning av fansen valde han sedan att göra en Kindle-version till lägsta möjliga pris. Kindle-versionen hamnade snabbt på bäst sålda-listorna och förlagen blev intresserade och köpte rättigheterna till boken år 2013.

Precis (vi pratar minuter) efter att jag läst klart boken såg jag också filmen, då jag hört att även den skulle vara bra. Tyvärr blev jag besviken på filmen då de valt bort några av de mest spännande scenerna från boken. Jag tycker faktiskt inte att filmen lever upp till sin 8.0 på imdb. Men kanske skulle jag tyckt mer om den om jag inte läst boken och såg den med så kritiska ögon? Har du sett filmen och funderar på att läsa boken tycker jag hur som helst verkligen att du ska göra det!

Några saker irriterar mig dock..

Berättelsen håller väldigt hög kvalitet och det gör att de delar som inte är lika välskrivna sticker ut. Någonting jag har väldigt svårt för, dels allmänt men också för att jag själv utsatts för det under hela mitt liv, är hur kvinnor porträtteras inom STEM (science, technology, engineering and math). Här är ett sådant citat från boken, tyvärr finns det fler:

Looking like that, why are you such a nerd? (Sagt om en kollega till Watney)

Även som astronaut på rymduppdrag blir en kvinna alltså reducerad till sitt utseende. Suuuck. När boken i övrigt är så välskriven gör det ont i mig att läsa den här typen av meningar. Det förstörde läsupplevelsen för mig till viss del. De tillförde verkligen ingenting till handlingen heller och det går att vara ”rolig”(?) på andra, bättre, sätt. Kanske visar bara Weir att han är bra på att spegla verkligheten, men jag känner själv att vissa saker i verkligheten kanske inte måste/bör speglas om och om och om igen? Alternativt ”be the change you want to see in the world”.

I övrigt en toppenbok!

TL;DR

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Köp boken hos

Bokus (engelska) Bokus (svenska)
Adlibris (engelska) Adlibris (svenska)
Bokrecension Dirk Gentl's Holisitic Detective Agency

Recension: Dirk Gently’s Holistic Detective Agency

Om boken

Titel: Dirk Gently’s Holistic Detective Agency (1987)
Svensk titel: Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå (1988)
Serie: Dirk Gently #1
Författare: Douglas Adams (The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy m.fl.)
Genre: science fiction – Läst på: engelska – Antal sidor: 279 (häftad)

En himla massa konstiga historier sammanvävs tack vare Dirk Gently, en holistisk detektiv, och hans detektivbyrå. Han är den enda som ser separata mysteriska händelser i nytt ljus och sammanför dem till en och samma lösning. Och dessutom räddar han jordens befolkning från utrotning på samma gång, helt gratis.

Mina tankar

När jag såg Dirk Gently på Netflix blev jag fast från första stund. Rapp dialog, detektivarbete, komedi och en galen historia. Vad mer kan en önska sig? När jag såg att historien fanns i bokform ville jag såklart därför läsa den. Så började jag läsa, och jag blev förvånad över hur olik tv-serien boken är. Ungefär halvvägs in bestämde jag mig därför också för att behandla boken och tv-serien som två helt skilda historier med en endast del gemensamma nämnare. För så är det; varken säsong ett eller två av tv-serien ser ut som bok ett gör historiemässigt. Själva essensen är densamma, med Dirk och hans knäppa sätt och idéer, men där stannar likheterna.

Boken börjar väldigt långsamt och spretigt med att vi får följa flera karaktärer på olika håll. Deras liv knyts först samman framåt kapitel 7-8. Farten kom igång först halvvägs in i boken. Det hade jag nog inte haft något emot om det inte vore för att jag sett tv-serien först. Nu kändes boken seg fram till mittpunkten och min läsupplevelse blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag var också förvirrad; var är Farah? Amanda? Todd? The Rowdy three? Bart? Många av mina favoritkaraktärer från tv-serien fattades. Nu har jag ju bara läst första boken i en serie på tre böcker, så jag kan inte säga om några av karaktärerna kommer in senare. Men för mig var de saknade i första boken i alla fall. Jag kan dock inte säga att boken gör mig besviken, även om jag väntat mig att den skulle likna tv-serien mer. Boken i sig själv är som att läsa om ett annat av Dirks äventyr, som vi inte fått se på tv. Jag gillar det!

Precis som tv-serien är boken rapp, det går snabbt vidare från en sak till en annan. Nästan varje kapitel slutar med en cliffhanger i miniformat, vartefter vi byter perspektiv igen. Jag tycker om det, det får mig att hela tiden vilja läsa vidare för att se vad som ska hända härnäst. Det är en ganska kort bok och fallets upplösning blir därför något snabbspolat. Det gör mig dock inte så mycket och jag ser fram emot att läsa nästa Dirk Gently-bok i serien.

TL;DR

Rekommenderas för dig som sett tv-serien Dirk Gently och vill läsa en bok i samma knäppa anda, eller bara tycker om knäppa historier i allmänhet.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Köp boken hos

Adlibris Bokus (samlingsvolym)
Bokrecension Fangirl

Recension: Fangirl

Om boken

Titel: Fangirl (2013)
Svensk titel: Fangirl (2015)
Serie: fanfictiondelarna fortsätter i Carry On
Författare: Rainbow Rowell (Eleanor & Park, Carry On m.fl.)
Genre: ungdom – Läst på: engelska – Antal sidor: 435 (inbunden)

Cath och Wren är tvillingar och ska börja på samma college till hösten. Wren har bestämt att det är dags för dem att vara självständiga och därför ska de inte bo tillsammans. Cath förstår inte varför allt inte bara kan vara som förut. Wren och hon brukade ju göra allt tillsammans. Som att skriva fanfiction om Simon Snow och Baz. Men nu har alltså Wren bestämt åt dem båda att det är dags att växa upp, börja festa, dejta och träffa egna vänner. Kvar blir Cath som vill att allt ska vara som förr och som fortfarande vill sitta inlåst på sitt rum och skriva fanfiction tillsammans med Wren, precis som förut.

Mina tankar

När jag plockade upp Fangirl trodde jag att det skulle vara ännu en lättsam ungdomsbok, precis som Carry On som jag läste ut innan denna. Lite förutsägbar, mysig och med en dipp i mitten och ett lyckligt slut. Det blev dock en helt annan läsupplevelse än jag räknat med. Inte så mycket på grund av boken, utan snarare på grund av mig. Fangirl tar upp en del tunga ämnen. Visserligen på ett ganska ytligt sätt, men eftersom jag kände igen mig mycket i det tyngre delarna blev det en väldigt tung bok för mig att läsa. Något jag inte alls var beredd på. Den tar upp ensamhet, (mano)depressivitet, social ångest och nackdelarna med att vara introvert i dagens samhälle.

Too much crying, she thought. Too many kinds. She was tired of being the one who cried.

Jag kände igen mig mycket i Cath från när jag själv gick i skolan, då jag fortfarande var blyg och inte vågade släppa in människor för nära inpå för att jag blivit sårad så många gånger innan. Gamla sår som jag trodde var läkta öppnades igen. Därför är det svårt att veta vad jag tycker om den här boken. Utöver det läste jag den i så många omgångar att historien känns som uppgjord av många små fragment som jag inte helt kan pussla ihop. Dessutom bidrar fanfiction-delarna och delarna från Simon Snow ytterligare till den känslan. Med andra ord är det svårt för mig att recensera boken och ge den ett rättvist betyg, men jag försöker ändå.

To really be a nerd, she’d decided, you had to prefer fictional worlds to the real one.

Fangirl är en bok om att hitta sig själv och att våga vara sig själv, fastän alla runt dig vill att du ska vara någon annan. Det är en bok om förändringar som inte alltid blir som en tänkt sig. En bok om att känna sig ensam trots att en är omgiven av människor. En bok som berörde mig mycket mer än jag trodde att den skulle göra. Jag har svårt att placera den, då den inte känns alls lika lättsam som många andra ungdomsböcker men inte heller tar upp det svåra lite mer på djupet. Samtidigt som jag kände igen mitt gamla jag i delar av Cath kom jag på med själv med att irritera mig på henne stundvis. Jag fick känslan av att hon tog människorna runt henne lite förgivet och ville att de skulle anpassa sig runt henne (Reagan & Levi), men inte tvärtom.

En sak som kan vara bra att veta för de som vill läsa både Fangirl och Carry On, men ännu inte gjort det, är att det är en del spoilers för Carry On i den här boken. Jag rekommenderar därför att göra som jag gjorde och läsa Carry On först. Dessutom blir det roligare att läsa fanfiction-delarna i Fangirl om en sedan innan läst Carry On och har fått en relation till karaktärerna där.

TL;DR

Rekommenderas för dig som är i ungefär samma ålder som huvudkaraktärerna och som själv står inför en större förändring. Speciellt om du identifierar dig som introvert.

❤❤❤ ♡ ♡ – helt okej.

Köp boken hos

Bokus (engelska) Bokus (svenska)
Adlibris (engelska) Adlibris (svenska)
Bokrecension Carry On

Recension: Carry On

Om boken

Titel: Carry On (2015)
Svensk titel: Gå vidare (2016)
Serie: bokens ursprung kommer från Fangirl
Författare: Rainbow Rowell (Eleanor & Park, Fangirl m.fl.)
Genre: ungdom, fantasy, hbtq* – Läst på: engelska – Antal sidor: 517 (inbunden)

Simon Snow går på Watford, en skola för dem med magiska krafter, där han delar rum med Baz som han tyckt illa om från dag ett. Han började på skolan när han var elva år och precis fått reda på av hans mentor The Mage att han är ”The Chosen One”. Baz säger att han är den sämsta Chosen One som någonsin funnits och Baz må eventuellt vara ond OCH en vampyr men Simon tror att han kanske ändå har rätt. Han är dålig på magi och kan inte kontrollera sina krafter, hans mentor undviker honom och magisamhällets största monster någonsin är löst i världen och äter upp magin och Simon har inte lyckats stoppa honom än. När Simon ska börja sitt sista år på Watford dyker inte Baz upp. Simon borde inte bry sig men han kan verkligen inte sluta tänka på var Baz tagit vägen…

Mina tankar

Carry On är en medveten flört med Harry Potter, nästan som en parodi, fast på ett snällt sätt. Jag sträckläste den här boken på två dagar, vilket inte är något jag brukar lyckas med vad gäller böcker med såhär pass många sidor. Men Carry On gick snabbt att plöja igenom. Det är snabbt tempo och den är lättläst och rolig. Jag kom på mig själv med att skratta högt några gånger, och det är sällan jag gör det. På sin höjd brukar jag oftast le stort annars. Helt enkelt är den en perfekt sådan där ”mellanbok” som en kan läsa mellan lite tyngre, mörkare böcker. Boken fick mig också att minnas varför jag tidigare älskade ungdomsböcker. Jag gillade verkligen kärleksparet i den här boken! De fick mig att minnas tillbaks till min egen tonårstid 🙂

Jag plockade upp Carry On för att jag sedan tidigare äger boken Fangirl av samma författare och ville veta mer om karaktärerna i Carry On innan jag läser just Fangirl. Huvudkaraktären i Fangirl skriver nämligen fanfiction om huvudkaraktärerna i Carry On. Jag hade hört på booktube att flera hoppat över fanfiction-delarna i Fangirl på grund av tristess, och hoppades undvika det själv genom att alltså läsa Carry On först. Tänkte bara nämna det till er som också är intresserade av att läsa någon av böckerna. (Nu när jag läser Fangirl kan jag meddela att det hittills fungerat, yay).

Tyvärr tycker jag inte att Carry On höll helt igenom och jag gillade inte slutet, alls. Det är min värsta typ av slut. Så tråkigt. Vill inte säga så mycket mer om det på grund av spoilers, men slutet drog ner betyget från en stark fyra till en svag fyra som balanserar på gränsen till en trea. Men även om slutet inte var i min smak hade jag gärna läst mer om Simon Snow. Jag läste för ett tag sedan i en intervju att Rainbow Rowell funderar på att göra en uppföljare. I samma intervju sa hon dock även att hon helst lämnar sina verk bakom sig och går direkt vidare på nästa, så jag vet inte om vi ska hoppas på för mycket!

TL;DR

Rekommenderas för dig som vill läsa en snabbläst, rolig och lättsam ungdomsbok med HBTQ-inslag.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Köp boken hos

Bokus (inbunden) Bokus (häftad)
Adlibris (inbunden) Adlibris (häftad)