Recension: Bonjour tristesse

Om boken

Titel: Bonjour tristesse (1954)
Svensk titel: Bonjour tristesse (tidigare Ett moln på min himmel) (1955)
Författare: Françoise Sagan, översättning av Lily Vallquist
Genre: klassiker – Läst på: svenska – Antal sidor: 101 (inbunden)

Cécile är 17 år och spenderar sommaren på Rivieran med sin pappa och hans för stunden valda älskarinna. Hon älskar deras lättsamma livstil där de lever för dagen och inte har någonting som håller dem fast. En dag kommer dock pappans gamla bekanta Anne och hälsar på i sommarhuset. Pappan blir förälskad på riktigt och Cécile känner hur hela hennes värld hotas att ändras till det sämre.

Mina tankar

Jag plockade upp Bonjour tristesse när jag var på loppis nyligen. Jag visste inte alls vad den handlade om, utan hade bara hört titeln nämnas många gånger. Ofta tycker jag om att gå in i en bok helt ovetandes, speciellt när det gäller klassiker. Med noll förväntningar blir det mer spännande att läsa, tycker jag. Tyvärr föll ändock spänningsmomentet ganska platt i den här boken. Med tanke på författarens ålder är det lätt att bli imponerad, men nej, Bonjour tristesse passar helt enkelt inte mig.

Jag kan inte hjälpa att tycka att boken är otroligt tråkig. Det jag tycker mest om med boken är dess vackra titel och det säger väl en del. Jag tror dock att jag skulle tycka bättre om den när jag var yngre. Då hade jag lättare kunnat drömma mig bort till Frankrikes stränder och solen och kärleksaffären mellan Cécile och Cyril. Nu känns allting så ytligt och främmande, även om jag ändå förstår Cécile till viss del. Sagan är duktig på att förmedla hur låst en kan bli vid världsliga ting när en inte har något alls att göra om dagarna. En känsla jag kan känna igen.

TL;DR

En bok att läsa med sin tonåring för att sedan diskutera privilegium och klass?

❤❤ ♡ ♡ ♡ – inte min kopp te.

Recension: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle

Om boken

Titel: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle (2018)
Författare: Stuart Turton
Genre: deckare, thriller – Läst på: engelska– Antal sidor: 505 (inbunden)

Du är fast i en oändlig loop av upprepade dagar, på en herrgård du inte känner igen och du kan inte längre minnas vem du är. Det enda du får veta är att någon kommer att dö under kvällens fest och ditt enda sätt att ta dig ur mardrömen är att lösa mordet.

Mina tankar

The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en deckare/thriller i min smak! En udda historia med sci-fi-inslag och även om bokens kärna inte är unik tycker jag att den känns annorlunda gentemot liknande berättelser. Jag började läsa boken redan i juli egentligen men valde att pausa efter någon tredjedel då jag kände att jag ville spara den till hösten istället. Jag är glad att jag gjorde det, för den passade utmärkt att läsa medan regnet smattrade på rutan. Att boken utspelar sig på ett gods omringat av skog bidrar ytterligare till höstkänslan.

Boken är spännande redan från start och jag tycker att stämningen hålls uppe ända till slutet. Som läsare kastas vi in i berättelsen och får ledtrådar till vad som egentligen har hänt här och där genom bokens gång. Det är något rörigt att hålla reda på alla detaljer och vid några tillfällen kände jag att jag kanske skulle ha haft ett anteckningsblock vid min sida medan jag läste. Men boken är tack och lov ändå skriven på ett sätt där det är okej att inte minnas precis allt. Turton lyckas nämligen med att påminna läsaren om tidigare händelser utan att det känns upprepande.

The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle ger mig Black Mirror-vibbar och eftersom det är en av mina favoritserier just nu är det såklart något positivt. Jag tror att om du tycker om lite lättare (alltså inte hardcore) sci-fi och gillar när det blandas med världen så som den ser ut idag, kommer du att tycka bra om den här boken. (Du skulle nog även tycka om Black Mirror om du ej sett den än ;)).

Något jag tyckte lite mindre om var slutet. Jag tycker att det kändes lite snabbspolat med tanke på hur lång uppbyggnaden var. Jag har dock märkt att jag känner så ofta vad gäller deckare och även kriminalserier på tv, så jag antar att det så det brukar vara inom den här genren helt enkelt. Jag minns att jag fick samma känsla när jag läste The Woman in the Window också. Men det är ju en smakfråga och tydligen verkar jag föredra avklingande slut framför pang bom-slut? I övrigt är det en riktig toppenbok! Turton är väldigt skicklig på att hålla ihop alla lösa trådar genom bokens gång. Jag tänker att det här måste ha varit en väldigt svår bok att skriva med tanke på hur mycket olika människor och olika scener vi får se och jag är imponerad över att han lyckades få ihop allting i slutändan.

TL;DR

En stämningsfull deckare som påminner mig om Black Mirror.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Recension: Leah on the Offbeat

Om boken

Titel: Leah on the Offbeat (2018)
Serie: Creekwood #2
Författare: Becky Albertalli (Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, The Upside of Unrequited m.fl.)
Genre: ungdom, hbtq* – Läst på: engelska – Antal sidor: 339 (inbunden)

I Leah on the Offbeat får vi följa Leah som vi fick lära känna i föregångaren Simon vs. the Homo Sapiens Agenda. Det är sista året i high school och pressen vad gäller att välja college och att hitta sig själv börjar göra sig påmind. Speciellt när hennes vanligtvis väldigt tighta vänskapskrets börjar bråka med varandra och det tvingar henne att konfrontera sina egna känslor för en i gruppen.

Mina tankar

Jag läste Simon vs. the Homo Sapiens Agenda i somras och tyckte väldigt mycket om den. Därför var förväntningarna höga nu när jag plockade upp nästa bok i serien: Leah on the Offbeat. Jag tycker om Albertallis sätt att skriva på, det är lättläst och går snabbt att ta sig igenom. Boken är skriven i nutid och det gör att det känns som att vi som läsare är där just nu, när det händer. Tyvärr tycker jag inte att Leah on the Offbeat når upp till samma höga nivå som Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, och jag har hört andra säga samma sak. För mig beror det till största del på att jag inte tycker om Leah lika mycket som karaktär som jag tycker om Simon. Eftersom hela boken kretsar kring henne och är skriven ut hennes perspektiv känner jag att det är svårt att bortse ifrån.

Jag har svårt för hur svartvit, avundsjuk och dömande Leah är i sitt tänkande. Hon är svår att göra nöjd och är väldigt hård mot andra. Hon låter sina egna känslor gå ut över oskyldiga människor och det tycker jag verkligen inte om. Jag själv anser att om du ska döma andra människor såpass hårt, då måste du själv vara helt perfekt, och det kan liksom ingen leva upp till. Det går dessutom att vara avundsjuk utan att låta det gå ut över hur en behandlar andra. Citerar Noora från Skams uppklistrade citat: Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always. 💗 Obs! Jag tycker självklart att det var rätt av henne att säga till hennes kompis vad gäller en viss hemsk kommentar! (Ni som läst boken förstår förhoppningsvis vilken kommentar jag menar). Däremot kan jag tycka att hon drar det väl långt och också är väl hård mot Abby och sin mamma t.ex.

Men om vi bortser från det… Albertalli vet precis hur hon ska skriva en romantisk ungdomsbok som får en att vilja fortsätta läsa, fastän en egentligen borde göra annat. Det är också roligt att se en bok med bi-representation, även om det är konstigt att bi-erasure finns med i samma bok – och sedan aldrig nämns igen. Av någon anledning verkar det skrivas många fler kille+kille-böcker än tjej+tjej-böcker i ungdomsgenren(?), så jag gillar att två tjejers förhållande får stå i fokus här. Jag gillar också att Leah är överviktig men att det inte är något big deal. Mer sådant! Gärna i filmform. Tyvärr tycker jag inte om slutet helt, *timingen* är faktiskt fel enligt mig.

TL;DR

En helt okej ungdomsbok som är bra skriven, men inte riktigt når upp till sin föregångare.

❤❤❤ ♡ ♡ – helt okej.

Recension: The Secret Garden

Om boken

Titel: The Secret Garden (1911)
Svensk titel: Den hemliga trädgården
Författare: Frances Hodgson Burnett (A Little Princess m.fl.)
Genre: klassiker, barn – Läst på: engelska– Antal sidor: 341 (inbunden)

Mary Lennox bor i Indien men blir plötsligt föräldralös och tvingas därför att flytta till sin morbror och hans gigantiska gods i England. Hon fattar snabbt tycke för Martha, hennes bror Dickon och trädgårdsmästaren Ben Weatherstaff. Hon börjar gå på upptäcktsfärder i trädgården och hittar nyckeln till en hemlig trädgårdsdel som varit låst i tio år. Hon märker det inte först, men den hemliga trädgården kommer att förändra allt, både för henne och för människor runt omkring henne.

Mina tankar

I The Secret Garden får vi alltså följa Mary, och hennes resa från att vara bortskämd och utan kärlek till att blomma upp och börja komma nära människor. Det är en fin bok som visar hur livet kan ändras bara en låter det. En bok om vänskap och vad som kan hända om vi vågar släppa in människor nära och vågar lita på andra. Den handlar om att välja glädje och inger hopp.

En av de saker jag tycker bäst om med boken är att barnen tillåts vara barn. De är inte ute på något livsfarligt uppdrag som ska rädda världen, utan de går bara på utforskning i den ”egna” trädgården. Det är också vänskap helt utan kärlek, vilket jag tycker är så skönt! Även i vissa barnböcker brukar det vara kärleksinslag annars och det är något jag verkligen, verkligen inte tycker om.

Boken är över hundra år gammal och åldern ger sig till känna genom vissa skildringar, som t.ex. den av det koloniserade Indien eller att det är så naturligt med tjänstefolk. I övrigt tycker jag knappt att det känns av, precis så som det ska vara med klassiker.

TL;DR

En mysig barnbok om vänskap som också får trädgårdsfingrarna att börja klia.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: Nej och åter nej

Om boken

Titel: Nej och åter nej (2018)
Originaltitel: Nei og atter nei (2016)
Författare: Nina Lykke
Genre: vuxen – Läst på: svenska – Antal sidor: 219 (inbunden)

Ingrid och Jan är ett gift medelålders par med två vuxna söner som fortfarande bor hemma. Båda två har tröttnat på vardagen men vet inte hur de ska ta sig vidare och hitta livslust igen. En sen kväll följer Jan med sin yngre kollega Hanne hem. Hanne som är bra mycket yngre och mitt uppe i valet och kvalet vad gäller barn och familj. Jan måste nu välja mellan Hanne och Ingrid, samtidigt som Hanne försöker få stabilitet i sitt liv och Ingrid måste bestämma sig för om hon vill fortsätta att långsamt kvävas till döds eller leva på riktigt.

Mina tankar

I Nej och åter nej skildrar Nina Lykke skickligt livets meningslöshet och hur lätt det är att fastna i gamla hjulspår och bara köra på utan att stanna upp och reflektera. Det är en bok om ältande, om att vara vilsen och inte veta vare sig vem en är eller vad en vill och om att inte ens orka ta reda på det för att all energi redan tagit slut. En bok om att fastna och försöka ta sig loss. En bok om klyschan gräset är grönare på andra sidan.

Vi får träffa Ingrid, Jan och Hanne och lära känna dem på var sitt håll genom kapitlen som är uppdelade person för person. Även om vi får följa tre ganska olika karaktärer märks det tidigt att de sammanflätas i en och samma vilja: att vara var som helst men inte i nuet. Alla tre befinner sig mitt i livets tristess och vet inte hur de ska ta sig därifrån. Ingrid har fastnat i en spelad roll och har tappat bort sig själv. Jan låter livet hända honom istället för att själv bestämma vilken väg han ska välja. Hanne har tröttnat på sin egen rastlöshet och försöker bryta sina inlärda mönster. Vi får följa med på ett besök i tre liv som flätas samman, utan tydligt avslut. Vi får en skildring av en vardag, vi hälsar på och sedan lämnar vi. Det påminner mig om vad jag tycker så mycket om med många indiefilmer; att vi som tittar bara bjuds in för en kort stund och när vi lämnar fortsätter huvudpersonernas liv som om ingenting har hänt.

Något som återkommer är att Ingrids och Jans söner är curlade och oförmögna att ta hand om sig själva, uppför sig som om de bor på hotell och hjälper inte till hemma. De är tjugo-någonting och vill inte flytta hemifrån. Jag som läsare sitter bara och väntar på att Jan, Hanne och Ingrid ska inse att Jan ÄR sina söner. Att de ska inse att de borde vara lika trötta på Jan som de är på sönerna. Han sitter själv bara och väntar på att något ska hända, allt för att slippa ta egna beslut och eget ansvar. Han bara åker med, tar det där jobbet han egentligen inte vill ha, låter Hanne förföra honom. Jag tror att han är precis lika curlad själv som hans barn är. När Hanne och Ingrid försöker bryta sig loss och göra någonting – vad som helst, dras han istället bara med av livets vindar.

Ända sedan jag var tonåring har jag varit rädd för den här perioden i livet som boken handlar om. Perioden då det verkar som att alla dör inombords. Perioden mellan ca 30 och 50 år, då nästan alla verkar ge upp sina intressen och gå in i sina medelklassdröm-skal. Den har tyckts oundviklig. Nej och åter nej fyller mig därför med hopplöshet när den skildrar exakt denna förruttnelse inifrån och ger min rädsla vatten på sin kvarn. Boken träffar mig också ganska hårt eftersom jag i perioder varit sjuk och liksom stått utanför livet och kikat in. Jag känner inte alls att jag kan skratta åt hur hopplösa karaktärerna är, för jag har varit där själv till viss del. Jag har levt i deras meningslöshet, deras likgiltighet, deras irritation, deras oförmåga att ta beslut, deras oförmåga att göra *rätt val* eller att göra något val alls. Har jag missat något när jag ser att andra skriver att boken är rolig?

Sammantaget kan jag säga att jag tycker att boken är otroligt träffsäkert skriven. Lykke är en mästare på att beskriva meningslöshet och uppgivenhet. Däremot får boken mig att må dåligt och ger mig nästan en önskan om att aldrig ha läst den. Det är egentligen bara ytterligare bekräftelse på hur bra boken är skriven, men det gör också det svårt att sätta ett rättvist betyg. Det blir trots allt det högre betyget: en fyra, just för att boken är såpass välskriven.

TL;DR

En skicklig beskrivning av livets tristess och sökandet efter vad som helst som inte är det här.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: The Wizard of Oz

Om boken

Titel: The (Wonderful) Wizard of Oz (1900)
Svensk titel: Trollkarlen från Oz (1940?)
Författare: L. Frank Baum (böckerna om Oz m.fl.)
Genre: klassiker, barn– Läst på: engelska – Antal sidor: 189 (inbunden)

En cyklon blåser förbi Kansas där Dorothy bor med sin faster, farbror och lilla hund Toto. Cyklonen rycker upp huset och blåser iväg det över öknen ända bort till landet Oz. Helt plötsligt befinner sig Dorothy ensam med Toto i ett helt nytt land och den enda som kan hjälpa henne hem till Kansas igen är den mäktige trollkarlen. På sin resa till honom möter hon en fågelskrämma som vill ha en hjärna, en plåtman som vill ha ett hjärta och ett lejon som vill ha mod. Kommer trollkarlen att kunna ge dem alla vad de allra mest önskar?

Mina tankar

Trots att The Wizard of Oz är en klassiker och extremt välkänd har jag på något sätt lyckats hålla mig helt spoilerfri. Min erfarenhet vad gäller landet i Oz sträcker sig ungefär till opera-raidbossen i Karazhan i World of Warcraft. Det gjorde att jag kunde gå in i sagan helt utan förutfattade meningar vilket var roligt.

Sagan börjar alltså med att Dorothys hus dragits upp och iväg av en cyklon och att hon och hennes hund Toto helt plötsligt hamnar i det främmande landet Oz. Där får hon reda på att den enda personen som kan hjälpa dem tillbaka till Kansas är den mäktige trollkarlen av Oz. Hon ger sig genast av mot honom och på vägen möter de ett gäng nya vänner som även de behöver trollkarlens hjälp. Vi får följa med på ett äventyr med stora prövningar och kontentan av boken är egentligen ”du kan mer än du tror”. Jag tycker om det budskapet, även om jag tolkar det som att huvudkaraktärerna själva inte riktigt kommer till insikt om det.

The Wizard of Oz är ju en barnklassiker och jag hade kunnat läsa boken tillsammans med barn. Det sker dock flera dödsfall/mord i boken, så det kanske är något en får tänka på om det handlar om ett känsligt barn. (Och som en liten notis: varför finns mord med som komponent i så många barnböcker? Tycker inte att det hör hemma där egentligen). Annars tycker jag att det är en lagom lång, lagom spännande saga, med en plot twist jag inte hade väntat mig. Det jag däremot tycker fattas för att den ska kunna få högsta betyg i mina ögon är djupare beskrivningar av känslor. Vi får veta att lejonet är fegt, att plåtmannen har förlorat sitt hjärta och att Dorothy längtar hem, men det berörs så ytligt. Speciellt i kontrast till exempelvis Mio, min Mio där vi som läsare verkligen får känna hur ensam Mio är i början av boken. I övrigt tycker jag om boken mer än jag trodde jag skulle göra!

TL;DR

En saga med en plot twist och ett fint budskap.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: Animal Farm

Om boken

Titel: Animal Farm (1945)
Svensk titel: Djurens gård (tidigare Djurfarmen) (1946/1983)
Författare: George Orwell (1984 m.fl.)
Genre: klassiker – Läst på: engelska – Antal sidor: 84 (inbunden)

En grupp bondgårdsdjur på Manor Farm gör revolution mot sin bonde i hopp om att skapa ett jämlikt paradis på gården.

Mina tankar

Animal Farm är en politisk satir som skildrar Sovjettiden genom att berätta om ett bondgårdsuppror. Med grisarna i spetsen får vi följa djuren genom revolutionen och mot deras dröm om en utopi. Efter att bonden är bortkörd börjar dock ett maktspel och snart därefter är jämställdheten djuren drömde om ett minne blott. Det blir helt enkelt inte riktigt som (vissa av) djuren tänkt sig, men visst är det väl ändå bättre nu än förr?

Jag tycker att Orwell är bra på att visa hur människor långsamt vänjer sig vid extremistiska idéer genom gradvis förändring, i sådan här metaforform blir det lättare att förstå hur processen går till. Jag tycker också att boken på ett enkelt sätt skildrar hur makt kan leda till korruption om fel person tar på sig ledarskapet. Animal farm kan nog vara en nyttig bok att läsa i skolan för att skapa bättre förståelse för t.ex. andra världskriget (eller Sovjet eller Nordkorea) och för att visa hur ideologierna kunde dras så till sin spets. Speciellt nu i dessa tider när det återigen blåser extremistvindar.

Boken är träffsäker och viktig och jag tycker faktiskt att den håller måttet även om en bortser från metaforerna. Tyvärr är den dock något upprepande och seg vid tillfällen och det känns som att det blir lite samma samma några gånger. Trots det tycker jag mycket om den och anser att den är väl värd att läsas.

TL;DR

En kort bok som på ett enkelt sätt visar hur människor långsamt vänjer sig vid korruption.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: Simon vs. the Homo Sapiens Agenda

Om boken

Titel: Simon vs. the Homo Sapiens Agenda (2015)
Svensk titel: Love, Simon (tidigare Bara tre ord) (2016)
Serie: Creekwood #1
Författare: Becky Albertalli (Leah on the Offbeat, The Upside of Unrequited m.fl.)
Genre: ungdom, hbtq* – Läst på: engelska – Antal sidor: 303 (inbunden)

Simon är sexton, gay i hemlighet och har spenderat den senaste tiden med att maila med en annan anonym, gay kille på samma skola. En dag glömmer han att logga ut från skolans datorer och mailen hamnar i fel händer. Plötsligt ställs Simon inför ett utpressningsultimatum och tvingas välja mellan att komma ut inför hela skolan mot sin vilja eller hjälpa utpressaren att få ihop det med en av hans vänner.

Mina tankar

Efter att ha läst Carry On tidigare i våras och verkligen tyckt om den letade jag efter en till bok som skulle ge mig samma feeling. Efter att ha sett Simon vs. the Homo Sapiens Agenda nämnas tillsammans med Carry On flera gånger bestämde jag mig för att klicka hem den. Det visade sig att jag gjorde helt rätt i det. Jag satt nämligen med myskänsla och ett leende på läpparna nästan hela boken igenom!

Albertalli är väldigt skicklig på att beskriva en tonårings verklighet tycker jag. Jag kastades tillbaka till min egen högstadie- och gymnasietid och blev nostalgisk. Ett gästboksinlägg på Lunarstorm av en kille i min klass ledde till över tusen(!) lunarmejl och långa chattloggar på ICQ och MSN. Sena kvällar, nätter. Timmar av chattande. Rekord till och med. Hela den första (regniga) dagen av nians sommarlov spenderades framför datorn. I mer än 15 timmar(!) i sträck skrev vi till varandra, endast matpauser inräknade. Ah, vilka minnen den här boken väckte till liv… Albertalli sätter verkligen fingret på hur det känns att lära känna någon online och hur nära en kan komma någon bara via ord på en skärm.

Ett citat som fastnade i mig.

Jag gillar karaktärerna i boken, alla är lätta att tycka om och jag hade gärna lärt känna dem djupare. De flesta känns mogna och det är skönt att läsa en ungdomsbok som är lite mer feelgood och lite mindre drama. Boken är lättläst och fängslande. Det är inte ofta det händer, men jag stannade uppe flera timmar efter sovdags för att jag inte kunde lägga ifrån mig boken. Nu vill jag se filmversionen (Love, Simon) och ser verkligen fram emot att läsa mer om Leah i Albertallis andra bok Leah on the Offbeat.

TL;DR

En riktigt mysig, feelgood ungdomsbok med hbtq*-tema.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: Sommarboken

Om boken

Titel: Sommarboken (1972)
Författare: Tove Jansson (böckerna om Mumintrollen m.fl.)
Genre: vuxen, modern klassiker – Läst på: svenska – Antal sidor: 192 (inbunden)

Sommarboken är en bok om vänskapen mellan en farmor och hennes barnbarn. Vi får följa med under deras somrar som de spenderar på en ö i den finska skärgården och får en inblick i vad de hittar på om dagarna.

Mina tankar

Det var flera år sedan jag hörde om Sommarboken för första gången. Men den gången var jag mitt uppe i ett läsuppehåll där jag inte orkade läsa någonting alls. Sedan glömdes den bort. Men så blev jag påmind om den igen nu i år. Redan första gången jag läste om den såg jag framför mig en ny favoritbok, så även nu. Sedan började jag läsa boken och kände att nja, den kanske inte är något för mig ändå. Jag irriterade mig på karaktärerna och tyckte att språket kändes konstlat. Men så kom jag halvvägs in, fattade tycke för både karaktärer och språk och kände att jag fylldes med en sådan enorm sommarkänsla. En stämning som riktigt gick att ta på. Att känna någonting när jag läser en bok är det viktigaste för mig och det lyckas verkligen Tove Jansson med. Så det slutade med att det blev en ny favorit ändå!

Sommarboken är uppdelad i kapitel som nästan är som små noveller som bygger på varandra, men som ändå går att läsa fristående. Vi får lära känna tre generationer som under sommaren bor på en ö i finska skärgården: Sofia, hennes pappa och hennes farmor. Pappan finns dock bara med i bakgrunden och det är vänskapen mellan Sofia och hennes farmor som står i centrum. Både Sofia och farmor är i trotsåldern och beter sig mer som syskon än som farmor och barnbarn. Det var det som irriterade mig till en början men som sedan charmade mig istället. Det är en bok om vänskap över generationerna och kanske något för farmor eller mormor att läsa tillsammans med sitt eget barnbarn?

Språket är vackert och stämningsskapande. Det är lite gammaldags men det tycker jag bara bidrar till känslan. Kapitlen är fyllda med miljöbeskrivningar. Jag förstår varför folk läser om den här boken varje sommar och har det som tradition. Den prickar verkligen rätt med sitt namn Sommarboken och levererar precis samma atmosfär som infinner sig på öarna utanför kusten eller i sommarstugan eller husvagnen på campingen vid sjön. Det är en bok som får mig att längta tillbaks till västkusten, ja, en riktig sommarbok helt enkelt.

TL;DR

En bok fylld av sommarkänsla som jag kommer att återkomma till även kommande somrar.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Recension: History Is All You Left Me

Om boken

Titel: History Is All You Left Me (2017)
Författare: Adam Silvera (They Both Die at the End, More Happy Than Not)
Genre: ungdom, hbtq*Läst på: engelska – Antal sidor: 292 (inbunden)

Griffins expojkvän och första stora kärlek dör i en drunkningsolycka. Han som hade lovat att aldrig dö och att de en dag skulle hitta tillbaka till varandra. Nu måste Griffin klara sig själv, men med OCD och destruktiva tankar och mönster är det lätt att fastna i det förflutna.

Mina tankar

I History Is All You Left Me får vi följa Griffin som precis förlorat sin första stora kärlek Theo i en drunkningsolycka. Vi följer två parallella tidslinjer: en i nutid där vi får närma oss Griffins sorg och en i dåtid där vi får följa Theo och Griffin tillsammans. Jag drogs till den här boken för att jag gick under nästan helt och hållet när jag och min första stora kärlek gjorde slut. Han dog inte, men det kändes så. Det är många år sedan nu, men jag ville ändå läsa om något liknande. Adam Silvera beskriver sorgen väldigt fint och jag tycker om rytmen i meningarna. Jag känner igen mig själv mycket i Griffins sorg, vilket ju är ett bra betyg.

Den här boken är verkligen ingenting för dig som inte klarar av ältande. Hela boken är i princip ett enda stort ältande. Men jag, som inte har något emot det, tycker att det ger en rättvis beskrivning av hur det är att sörja. Det går inte (alltid) fort och det är okej att det tar tid. Om boken skulle ha ett mantra skulle det vara ”oavsett vad som händer kan ingenting förstöra tiden vi hade tillsammans” och sedan berättas det om och om igen på olika sätt. Förutom sorg är också Griffins OCD en stor del i boken. Det är skönt att läsa en bok där det tas upp och där det är okej för personen att ha problem, att hen är älskad ändå.

Genom första halvan av boken kände jag mig tagen med storm. Jag tyckte så mycket om den. Tyvärr höll inte den känslan sig kvar rakt igenom. Det jag tycker att boken faller lite på för min del är karaktärerna. Jag fattar liksom inte tycke för någon av de som vi får lära känna och det blir värre mot slutet. Det är tråkigt, då jag verkligen vill tycka om den här boken mer än jag till slut gjorde.

TL;DR

En vackert skriven bok om sorg som inte riktigt når ända fram till mig.

❤❤❤ ♡ ♡ – helt okej.