Recension: Nej och åter nej

Om boken

Titel: Nej och åter nej (2018)
Originaltitel: Nei og atter nei (2016)
Författare: Nina Lykke
Genre: vuxen – Läst på: svenska – Antal sidor: 219 (inbunden)

Ingrid och Jan är ett gift medelålders par med två vuxna söner som fortfarande bor hemma. Båda två har tröttnat på vardagen men vet inte hur de ska ta sig vidare och hitta livslust igen. En sen kväll följer Jan med sin yngre kollega Hanne hem. Hanne som är bra mycket yngre och mitt uppe i valet och kvalet vad gäller barn och familj. Jan måste nu välja mellan Hanne och Ingrid, samtidigt som Hanne försöker få stabilitet i sitt liv och Ingrid måste bestämma sig för om hon vill fortsätta att långsamt kvävas till döds eller leva på riktigt.

Mina tankar

I Nej och åter nej skildrar Nina Lykke skickligt livets meningslöshet och hur lätt det är att fastna i gamla hjulspår och bara köra på utan att stanna upp och reflektera. Det är en bok om ältande, om att vara vilsen och inte veta vare sig vem en är eller vad en vill och om att inte ens orka ta reda på det för att all energi redan tagit slut. En bok om att fastna och försöka ta sig loss. En bok om klyschan gräset är grönare på andra sidan.

Vi får träffa Ingrid, Jan och Hanne och lära känna dem på var sitt håll genom kapitlen som är uppdelade person för person. Även om vi får följa tre ganska olika karaktärer märks det tidigt att de sammanflätas i en och samma vilja: att vara var som helst men inte i nuet. Alla tre befinner sig mitt i livets tristess och vet inte hur de ska ta sig därifrån. Ingrid har fastnat i en spelad roll och har tappat bort sig själv. Jan låter livet hända honom istället för att själv bestämma vilken väg han ska välja. Hanne har tröttnat på sin egen rastlöshet och försöker bryta sina inlärda mönster. Vi får följa med på ett besök i tre liv som flätas samman, utan tydligt avslut. Vi får en skildring av en vardag, vi hälsar på och sedan lämnar vi. Det påminner mig om vad jag tycker så mycket om med många indiefilmer; att vi som tittar bara bjuds in för en kort stund och när vi lämnar fortsätter huvudpersonernas liv som om ingenting har hänt.

Något som återkommer är att Ingrids och Jans söner är curlade och oförmögna att ta hand om sig själva, uppför sig som om de bor på hotell och hjälper inte till hemma. De är tjugo-någonting och vill inte flytta hemifrån. Jag som läsare sitter bara och väntar på att Jan, Hanne och Ingrid ska inse att Jan ÄR sina söner. Att de ska inse att de borde vara lika trötta på Jan som de är på sönerna. Han sitter själv bara och väntar på att något ska hända, allt för att slippa ta egna beslut och eget ansvar. Han bara åker med, tar det där jobbet han egentligen inte vill ha, låter Hanne förföra honom. Jag tror att han är precis lika curlad själv som hans barn är. När Hanne och Ingrid försöker bryta sig loss och göra någonting – vad som helst, dras han istället bara med av livets vindar.

Ända sedan jag var tonåring har jag varit rädd för den här perioden i livet som boken handlar om. Perioden då det verkar som att alla dör inombords. Perioden mellan ca 30 och 50 år, då nästan alla verkar ge upp sina intressen och gå in i sina medelklassdröm-skal. Den har tyckts oundviklig. Nej och åter nej fyller mig därför med hopplöshet när den skildrar exakt denna förruttnelse inifrån och ger min rädsla vatten på sin kvarn. Boken träffar mig också ganska hårt eftersom jag i perioder varit sjuk och liksom stått utanför livet och kikat in. Jag känner inte alls att jag kan skratta åt hur hopplösa karaktärerna är, för jag har varit där själv till viss del. Jag har levt i deras meningslöshet, deras likgiltighet, deras irritation, deras oförmåga att ta beslut, deras oförmåga att göra *rätt val* eller att göra något val alls. Har jag missat något när jag ser att andra skriver att boken är rolig?

Sammantaget kan jag säga att jag tycker att boken är otroligt träffsäkert skriven. Lykke är en mästare på att beskriva meningslöshet och uppgivenhet. Däremot får boken mig att må dåligt och ger mig nästan en önskan om att aldrig ha läst den. Det är egentligen bara ytterligare bekräftelse på hur bra boken är skriven, men det gör också det svårt att sätta ett rättvist betyg. Det blir trots allt det högre betyget: en fyra, just för att boken är såpass välskriven.

TL;DR

En skicklig beskrivning av livets tristess och sökandet efter vad som helst som inte är det här.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: Sommarboken

Om boken

Titel: Sommarboken (1972)
Författare: Tove Jansson (böckerna om Mumintrollen m.fl.)
Genre: vuxen, modern klassiker – Läst på: svenska – Antal sidor: 192 (inbunden)

Sommarboken är en bok om vänskapen mellan en farmor och hennes barnbarn. Vi får följa med under deras somrar som de spenderar på en ö i den finska skärgården och får en inblick i vad de hittar på om dagarna.

Mina tankar

Det var flera år sedan jag hörde om Sommarboken för första gången. Men den gången var jag mitt uppe i ett läsuppehåll där jag inte orkade läsa någonting alls. Sedan glömdes den bort. Men så blev jag påmind om den igen nu i år. Redan första gången jag läste om den såg jag framför mig en ny favoritbok, så även nu. Sedan började jag läsa boken och kände att nja, den kanske inte är något för mig ändå. Jag irriterade mig på karaktärerna och tyckte att språket kändes konstlat. Men så kom jag halvvägs in, fattade tycke för både karaktärer och språk och kände att jag fylldes med en sådan enorm sommarkänsla. En stämning som riktigt gick att ta på. Att känna någonting när jag läser en bok är det viktigaste för mig och det lyckas verkligen Tove Jansson med. Så det slutade med att det blev en ny favorit ändå!

Sommarboken är uppdelad i kapitel som nästan är som små noveller som bygger på varandra, men som ändå går att läsa fristående. Vi får lära känna tre generationer som under sommaren bor på en ö i finska skärgården: Sofia, hennes pappa och hennes farmor. Pappan finns dock bara med i bakgrunden och det är vänskapen mellan Sofia och hennes farmor som står i centrum. Både Sofia och farmor är i trotsåldern och beter sig mer som syskon än som farmor och barnbarn. Det var det som irriterade mig till en början men som sedan charmade mig istället. Det är en bok om vänskap över generationerna och kanske något för farmor eller mormor att läsa tillsammans med sitt eget barnbarn?

Språket är vackert och stämningsskapande. Det är lite gammaldags men det tycker jag bara bidrar till känslan. Kapitlen är fyllda med miljöbeskrivningar. Jag förstår varför folk läser om den här boken varje sommar och har det som tradition. Den prickar verkligen rätt med sitt namn Sommarboken och levererar precis samma atmosfär som infinner sig på öarna utanför kusten eller i sommarstugan eller husvagnen på campingen vid sjön. Det är en bok som får mig att längta tillbaks till västkusten, ja, en riktig sommarbok helt enkelt.

TL;DR

En bok fylld av sommarkänsla som jag kommer att återkomma till även kommande somrar.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Recension: Stay With Me

Om boken

Titel: Stay With Me (2017)
Svensk titel: Stanna hos mig (2017)
Författare: Ayòbámi Adébáyò
Genre: vuxenLäst på: engelska – Antal sidor: 296 (inbunden)

Yejide och alla runt omkring henne vill att hon ska få ett barn. Hon har testat allt och nu hoppas hon på ett mirakel. Samtidigt har hennes svärmor tröttnat på att aldrig få ett barnbarn och hjälper Yejides man Akin att ta en andra fru. Yejides värld rasar samman och hon försöker nu navigera genom barnlöshet, svartsjuka och svek.

Mina tankar

Stay With Me är en av de nominerade till Årets Bok 2018 hos Bonniers Bokklubbar och också den första av böckerna på nomineringslistan som jag läst. I boken får vi alltså följa Yejide som längtar efter ett barn. Vi får följa med till dåtiden när hon träffade sin man Akin och genom åren som går får vi se hur deras kärlek sakta rasar samman. Vi får läsa från mestadels Yejides synvinkel, men några kapitel är också skrivna utifrån Akins. Vi får också följa två parallella tidslinjer, från 80-talet och framåt och 2008.

Stay With Me är en tung bok. Den är tragisk, mörk och väldigt sorglig. Den handlar om svek och kärlek och familjeband. Om Yejides längtan efter barn och hennes avsaknad av en egen mamma. Om att livet inte blir som en tänkt sig och om att allt har sitt pris. Det är en bok som berör, som visar på hur skört livet faktiskt är. Som ställer frågan: hur långt kan människor gå för att behålla den de älskar vid sin sida?

Att den utspelar sig i ett annat land, i en annan tid och med en annan kultur tycker jag bidrar ytterligare till stämningen i boken. Hade boken utspelat sig i nutida Sverige eller liknande hade jag troligtvis inte berörts lika hårt av den. Omvärlden i samtiden porträtteras nämligen lika skört som Yejides liv. Stabiliteten saknas både inuti och utanpå. Det finns ingen riktigt trygg plats. Jag önskar att vi hade fått läsa lite mer om 80-talets Nigeria. Nu tas det upp i förbifarten. Men det kanske är så det blir när en bor mitt i det? Till slut blir politisk instabilitet och korruption vardag, för att en tvingas till det för att kunna fortsätta leva sitt liv utan att gå under?

TL;DR

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!