Recension: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle

Om boken

Titel: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle (2018)
Författare: Stuart Turton
Genre: deckare, thriller – Läst på: engelska– Antal sidor: 505 (inbunden)

Du är fast i en oändlig loop av upprepade dagar, på en herrgård du inte känner igen och du kan inte längre minnas vem du är. Det enda du får veta är att någon kommer att dö under kvällens fest och ditt enda sätt att ta dig ur mardrömen är att lösa mordet.

Mina tankar

The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en deckare/thriller i min smak! En udda historia med sci-fi-inslag och även om bokens kärna inte är unik tycker jag att den känns annorlunda gentemot liknande berättelser. Jag började läsa boken redan i juli egentligen men valde att pausa efter någon tredjedel då jag kände att jag ville spara den till hösten istället. Jag är glad att jag gjorde det, för den passade utmärkt att läsa medan regnet smattrade på rutan. Att boken utspelar sig på ett gods omringat av skog bidrar ytterligare till höstkänslan.

Boken är spännande redan från start och jag tycker att stämningen hålls uppe ända till slutet. Som läsare kastas vi in i berättelsen och får ledtrådar till vad som egentligen har hänt här och där genom bokens gång. Det är något rörigt att hålla reda på alla detaljer och vid några tillfällen kände jag att jag kanske skulle ha haft ett anteckningsblock vid min sida medan jag läste. Men boken är tack och lov ändå skriven på ett sätt där det är okej att inte minnas precis allt. Turton lyckas nämligen med att påminna läsaren om tidigare händelser utan att det känns upprepande.

The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle ger mig Black Mirror-vibbar och eftersom det är en av mina favoritserier just nu är det såklart något positivt. Jag tror att om du tycker om lite lättare (alltså inte hardcore) sci-fi och gillar när det blandas med världen så som den ser ut idag, kommer du att tycka bra om den här boken. (Du skulle nog även tycka om Black Mirror om du ej sett den än ;)).

Något jag tyckte lite mindre om var slutet. Jag tycker att det kändes lite snabbspolat med tanke på hur lång uppbyggnaden var. Jag har dock märkt att jag känner så ofta vad gäller deckare och även kriminalserier på tv, så jag antar att det så det brukar vara inom den här genren helt enkelt. Jag minns att jag fick samma känsla när jag läste The Woman in the Window också. Men det är ju en smakfråga och tydligen verkar jag föredra avklingande slut framför pang bom-slut? I övrigt är det en riktig toppenbok! Turton är väldigt skicklig på att hålla ihop alla lösa trådar genom bokens gång. Jag tänker att det här måste ha varit en väldigt svår bok att skriva med tanke på hur mycket olika människor och olika scener vi får se och jag är imponerad över att han lyckades få ihop allting i slutändan.

TL;DR

En stämningsfull deckare som påminner mig om Black Mirror.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Recension: The Woman in the Window

Om boken

Titel: The Woman in the Window (2018)
Svensk titel: Kvinnan i fönstret (2018)
Författare: A. J. Finn
Genre: thriller – Läst på: engelska – Antal sidor: 427 (inbunden)

Anna Fox är ensam och instängd i sitt hem. Sedan månader tillbaka lider hon av agorafobi och kan inte gå ut. För att klara av vardagen tar hon stark medicin och dricker mängder med vin. En dag ser hon något hemskt hända hos en av sina grannar. Eller? Kan hon lita på sin egen hjärna i dimman av medicin och alkohol?

Mina tankar

The Woman in the Window är den andra boken som jag läser som är nominerad till Årets Bok 2018. I boken får vi följa en psykolog som är sjuk, har blivit fånge i sitt eget hem och som inte vet om hon kan lita på sig själv längre eller inte. Jag tilltalades av bokens handling för att jag känner igen mig i huvudpersonen. När jag mådde sämre och var värre utmattad än nu, hade jag väldigt svårt att gå ut. Dessutom försvann nästan alla mina minnen under den perioden, och jag visste inte vad som var sant och vad som var fantasi längre. Jag kunde inte lita på min hjärna, och när stressen blir för stor är jag där fortfarande. Det är skrämmande och det tilltalade mig att läsa en bok om en person som går igenom ungefär samma sak som jag gjort och till viss del gör.

Med tanke på det hade jag gärna läst mer om hur nedbruten en blir av att inte kunna lita på sig själv. I boken blir det ett sidospår som trots synopsisen inte får så väldigt stort utrymme. I övrigt tycker jag om hur berättelsen utvecklar sig; långsamt, i klassisk thrilleranda. Jag gillar att läsaren inte får reda på alla fakta på en gång utan lite i taget, utspritt genom flera kapitel i boken.

Trots det misstänker jag att jag är för visuellt lagd för att fullt ut uppskatta den här genren i bokformat. Jag gillar att lägga märke till detlajer i bakgrunden, som lagts till som diskreta ledtrådar. För mig känns bokformatet endimensionellt i jämförelse. Jag kommer in i historien bättre när stämningen byggs upp med både bild och dialog, och med musik och olika filmvinklar. Jag tror helt enkelt att genrer som thriller och deckare passar mig bättre i rörligt format. Med det sagt tycker jag ändå att boken är väldigt välskriven och jag gillar den! Det var också intressant att läsa en bok som till största del utspelar sig på ett och samma ställe.

TL;DR

En lagom spännande thriller med långsam stämningsuppbyggnad.

❤❤❤ ♡ ♡ – helt okej.