Recension: Dracula

Om boken

Titel: Dracula (1897)
Svensk titel: Dracula (1967)
Författare: Bram Stoker
Genre: klassiker, skräck– Läst på: engelska – Antal sidor: 402 (inbunden)

Juristen Jonathan Harker får i uppdrag att hjälpa en kund i Transsylvanien med att hitta ett lämpligt boende i England. På vägen hem till kunden börjar han känna av att något inte riktigt stämmer, men det är först när han märker att han är fånge i kundens slott som han börjar inse allvaret och faran han är i.

Mina tankar

Dracula tog mig evigheter att läsa. Den är skriven på 1800-talet och språket är därefter, texten är tät och historien går väldigt långsamt framåt. Det kanske låter som upplagt för att bli uttråkad? Faktiskt inte. Jag, som har världens sämsta tålamod och vill att det ska hända saker hela tiden, njöt faktiskt rakt igenom. Innan jag började läsa visste jag inte mer om Dracula än det där som ”alla” vet och även om jag förväntade mig att jag skulle tycka om den överträffade den faktiskt mina förväntningar ändå. Jag älskade att lära mig bakgrundshistorien till kultfenomenet vampyrer och Van Helsing.

I bokens början får vi följa den brittiska juristen Jonathan Harker på sin resa till Transsylvanien där han ska agera mäklare åt en greve som har planer på att flytta till England. Först när det är för sent inser han att denna greve är en vampyr och att han blivit fånge i hans slott. Historien tar sedan vid hemma i England där Jonathans flickvän Mina upptäcker att vännen Lucy har problem med sömngång under mystiska omständigheter. När Lucys situation förvärras får hennes tre friare kontakt med Mina och Jonathan. Det slutar med att deras liv nästlas ihop på grund av en gemensam fiende som de väljer att försöka utplåna tillsammans. De får kontakt med den nederländska doktorn Van Helsing, den enda de känner som har något som ens kan liknas vid expertkunskap, men trots det vet de inte riktigt vad de gör. Kommer de att klara av att ta sig an Dracula som hela tiden verkar ligga steget före när ingen av dem har tidigare slagits mot en vampyr?

Jag har en förkärlek till när karaktärer som inte känner varandra sedan innan paras ihop av livet av någon anledning, så det är något jag tycker om med boken. Det jag annars gillar bäst med Dracula är att stämningen är småcreepy hela tiden, det är absolut inte ren skräck utan bara sådär småmysig halloween-känsla hela tiden. Det gör mig som sagt ingenting att boken är långsam, snarare hjälper det till med stämningen. En annan sak jag tycker om och som blev en positiv överraskning är att kvinnorna i boken får ta så pass stor plats som de ändå gör. Med tanke på när boken är skriven hade jag väntat mig att kvinnorna på sin höjd skulle få spela jungfrur i nöd, men speciellt Minas roll är definitivt större än så.

TL;DR

En kuslig historia som med sin långsamma takt håller spänningen uppe. En bok alla vampyrälskare måste läsa.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Recension: Bonjour tristesse

Om boken

Titel: Bonjour tristesse (1954)
Svensk titel: Bonjour tristesse (tidigare Ett moln på min himmel) (1955)
Författare: Françoise Sagan, översättning av Lily Vallquist
Genre: klassiker – Läst på: svenska – Antal sidor: 101 (inbunden)

Cécile är 17 år och spenderar sommaren på Rivieran med sin pappa och hans för stunden valda älskarinna. Hon älskar deras lättsamma livstil där de lever för dagen och inte har någonting som håller dem fast. En dag kommer dock pappans gamla bekanta Anne och hälsar på i sommarhuset. Pappan blir förälskad på riktigt och Cécile känner hur hela hennes värld hotas att ändras till det sämre.

Mina tankar

Jag plockade upp Bonjour tristesse när jag var på loppis nyligen. Jag visste inte alls vad den handlade om, utan hade bara hört titeln nämnas många gånger. Ofta tycker jag om att gå in i en bok helt ovetandes, speciellt när det gäller klassiker. Med noll förväntningar blir det mer spännande att läsa, tycker jag. Tyvärr föll ändock spänningsmomentet ganska platt i den här boken. Med tanke på författarens ålder är det lätt att bli imponerad, men nej, Bonjour tristesse passar helt enkelt inte mig.

Jag kan inte hjälpa att tycka att boken är otroligt tråkig. Det jag tycker mest om med boken är dess vackra titel och det säger väl en del. Jag tror dock att jag skulle tycka bättre om den när jag var yngre. Då hade jag lättare kunnat drömma mig bort till Frankrikes stränder och solen och kärleksaffären mellan Cécile och Cyril. Nu känns allting så ytligt och främmande, även om jag ändå förstår Cécile till viss del. Sagan är duktig på att förmedla hur låst en kan bli vid världsliga ting när en inte har något alls att göra om dagarna. En känsla jag kan känna igen.

TL;DR

En bok att läsa med sin tonåring för att sedan diskutera privilegium och klass?

❤❤ ♡ ♡ ♡ – inte min kopp te.

Recension: The Secret Garden

Om boken

Titel: The Secret Garden (1911)
Svensk titel: Den hemliga trädgården
Författare: Frances Hodgson Burnett (A Little Princess m.fl.)
Genre: klassiker, barn – Läst på: engelska– Antal sidor: 341 (inbunden)

Mary Lennox bor i Indien men blir plötsligt föräldralös och tvingas därför att flytta till sin morbror och hans gigantiska gods i England. Hon fattar snabbt tycke för Martha, hennes bror Dickon och trädgårdsmästaren Ben Weatherstaff. Hon börjar gå på upptäcktsfärder i trädgården och hittar nyckeln till en hemlig trädgårdsdel som varit låst i tio år. Hon märker det inte först, men den hemliga trädgården kommer att förändra allt, både för henne och för människor runt omkring henne.

Mina tankar

I The Secret Garden får vi alltså följa Mary, och hennes resa från att vara bortskämd och utan kärlek till att blomma upp och börja komma nära människor. Det är en fin bok som visar hur livet kan ändras bara en låter det. En bok om vänskap och vad som kan hända om vi vågar släppa in människor nära och vågar lita på andra. Den handlar om att välja glädje och inger hopp.

En av de saker jag tycker bäst om med boken är att barnen tillåts vara barn. De är inte ute på något livsfarligt uppdrag som ska rädda världen, utan de går bara på utforskning i den ”egna” trädgården. Det är också vänskap helt utan kärlek, vilket jag tycker är så skönt! Även i vissa barnböcker brukar det vara kärleksinslag annars och det är något jag verkligen, verkligen inte tycker om.

Boken är över hundra år gammal och åldern ger sig till känna genom vissa skildringar, som t.ex. den av det koloniserade Indien eller att det är så naturligt med tjänstefolk. I övrigt tycker jag knappt att det känns av, precis så som det ska vara med klassiker.

TL;DR

En mysig barnbok om vänskap som också får trädgårdsfingrarna att börja klia.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: The Wizard of Oz

Om boken

Titel: The (Wonderful) Wizard of Oz (1900)
Svensk titel: Trollkarlen från Oz (1940?)
Författare: L. Frank Baum (böckerna om Oz m.fl.)
Genre: klassiker, barn– Läst på: engelska – Antal sidor: 189 (inbunden)

En cyklon blåser förbi Kansas där Dorothy bor med sin faster, farbror och lilla hund Toto. Cyklonen rycker upp huset och blåser iväg det över öknen ända bort till landet Oz. Helt plötsligt befinner sig Dorothy ensam med Toto i ett helt nytt land och den enda som kan hjälpa henne hem till Kansas igen är den mäktige trollkarlen. På sin resa till honom möter hon en fågelskrämma som vill ha en hjärna, en plåtman som vill ha ett hjärta och ett lejon som vill ha mod. Kommer trollkarlen att kunna ge dem alla vad de allra mest önskar?

Mina tankar

Trots att The Wizard of Oz är en klassiker och extremt välkänd har jag på något sätt lyckats hålla mig helt spoilerfri. Min erfarenhet vad gäller landet i Oz sträcker sig ungefär till opera-raidbossen i Karazhan i World of Warcraft. Det gjorde att jag kunde gå in i sagan helt utan förutfattade meningar vilket var roligt.

Sagan börjar alltså med att Dorothys hus dragits upp och iväg av en cyklon och att hon och hennes hund Toto helt plötsligt hamnar i det främmande landet Oz. Där får hon reda på att den enda personen som kan hjälpa dem tillbaka till Kansas är den mäktige trollkarlen av Oz. Hon ger sig genast av mot honom och på vägen möter de ett gäng nya vänner som även de behöver trollkarlens hjälp. Vi får följa med på ett äventyr med stora prövningar och kontentan av boken är egentligen ”du kan mer än du tror”. Jag tycker om det budskapet, även om jag tolkar det som att huvudkaraktärerna själva inte riktigt kommer till insikt om det.

The Wizard of Oz är ju en barnklassiker och jag hade kunnat läsa boken tillsammans med barn. Det sker dock flera dödsfall/mord i boken, så det kanske är något en får tänka på om det handlar om ett känsligt barn. (Och som en liten notis: varför finns mord med som komponent i så många barnböcker? Tycker inte att det hör hemma där egentligen). Annars tycker jag att det är en lagom lång, lagom spännande saga, med en plot twist jag inte hade väntat mig. Det jag däremot tycker fattas för att den ska kunna få högsta betyg i mina ögon är djupare beskrivningar av känslor. Vi får veta att lejonet är fegt, att plåtmannen har förlorat sitt hjärta och att Dorothy längtar hem, men det berörs så ytligt. Speciellt i kontrast till exempelvis Mio, min Mio där vi som läsare verkligen får känna hur ensam Mio är i början av boken. I övrigt tycker jag om boken mer än jag trodde jag skulle göra!

TL;DR

En saga med en plot twist och ett fint budskap.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Recension: Animal Farm

Om boken

Titel: Animal Farm (1945)
Svensk titel: Djurens gård (tidigare Djurfarmen) (1946/1983)
Författare: George Orwell (1984 m.fl.)
Genre: klassiker – Läst på: engelska – Antal sidor: 84 (inbunden)

En grupp bondgårdsdjur på Manor Farm gör revolution mot sin bonde i hopp om att skapa ett jämlikt paradis på gården.

Mina tankar

Animal Farm är en politisk satir som skildrar Sovjettiden genom att berätta om ett bondgårdsuppror. Med grisarna i spetsen får vi följa djuren genom revolutionen och mot deras dröm om en utopi. Efter att bonden är bortkörd börjar dock ett maktspel och snart därefter är jämställdheten djuren drömde om ett minne blott. Det blir helt enkelt inte riktigt som (vissa av) djuren tänkt sig, men visst är det väl ändå bättre nu än förr?

Jag tycker att Orwell är bra på att visa hur människor långsamt vänjer sig vid extremistiska idéer genom gradvis förändring, i sådan här metaforform blir det lättare att förstå hur processen går till. Jag tycker också att boken på ett enkelt sätt skildrar hur makt kan leda till korruption om fel person tar på sig ledarskapet. Animal farm kan nog vara en nyttig bok att läsa i skolan för att skapa bättre förståelse för t.ex. andra världskriget (eller Sovjet eller Nordkorea) och för att visa hur ideologierna kunde dras så till sin spets. Speciellt nu i dessa tider när det återigen blåser extremistvindar.

Boken är träffsäker och viktig och jag tycker faktiskt att den håller måttet även om en bortser från metaforerna. Tyvärr är den dock något upprepande och seg vid tillfällen och det känns som att det blir lite samma samma några gånger. Trots det tycker jag mycket om den och anser att den är väl värd att läsas.

TL;DR

En kort bok som på ett enkelt sätt visar hur människor långsamt vänjer sig vid korruption.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!