Recension: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle

Om boken

Titel: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle (2018)
Författare: Stuart Turton
Genre: deckare, thriller – Läst på: engelska– Antal sidor: 505 (inbunden)

Du är fast i en oändlig loop av upprepade dagar, på en herrgård du inte känner igen och du kan inte längre minnas vem du är. Det enda du får veta är att någon kommer att dö under kvällens fest och ditt enda sätt att ta dig ur mardrömen är att lösa mordet.

Mina tankar

The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en deckare/thriller i min smak! En udda historia med sci-fi-inslag och även om bokens kärna inte är unik tycker jag att den känns annorlunda gentemot liknande berättelser. Jag började läsa boken redan i juli egentligen men valde att pausa efter någon tredjedel då jag kände att jag ville spara den till hösten istället. Jag är glad att jag gjorde det, för den passade utmärkt att läsa medan regnet smattrade på rutan. Att boken utspelar sig på ett gods omringat av skog bidrar ytterligare till höstkänslan.

Boken är spännande redan från start och jag tycker att stämningen hålls uppe ända till slutet. Som läsare kastas vi in i berättelsen och får ledtrådar till vad som egentligen har hänt här och där genom bokens gång. Det är något rörigt att hålla reda på alla detaljer och vid några tillfällen kände jag att jag kanske skulle ha haft ett anteckningsblock vid min sida medan jag läste. Men boken är tack och lov ändå skriven på ett sätt där det är okej att inte minnas precis allt. Turton lyckas nämligen med att påminna läsaren om tidigare händelser utan att det känns upprepande.

The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle ger mig Black Mirror-vibbar och eftersom det är en av mina favoritserier just nu är det såklart något positivt. Jag tror att om du tycker om lite lättare (alltså inte hardcore) sci-fi och gillar när det blandas med världen så som den ser ut idag, kommer du att tycka bra om den här boken. (Du skulle nog även tycka om Black Mirror om du ej sett den än ;)).

Något jag tyckte lite mindre om var slutet. Jag tycker att det kändes lite snabbspolat med tanke på hur lång uppbyggnaden var. Jag har dock märkt att jag känner så ofta vad gäller deckare och även kriminalserier på tv, så jag antar att det så det brukar vara inom den här genren helt enkelt. Jag minns att jag fick samma känsla när jag läste The Woman in the Window också. Men det är ju en smakfråga och tydligen verkar jag föredra avklingande slut framför pang bom-slut? I övrigt är det en riktig toppenbok! Turton är väldigt skicklig på att hålla ihop alla lösa trådar genom bokens gång. Jag tänker att det här måste ha varit en väldigt svår bok att skriva med tanke på hur mycket olika människor och olika scener vi får se och jag är imponerad över att han lyckades få ihop allting i slutändan.

TL;DR

En stämningsfull deckare som påminner mig om Black Mirror.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Recension: Sommarboken

Om boken

Titel: Sommarboken (1972)
Författare: Tove Jansson (böckerna om Mumintrollen m.fl.)
Genre: vuxen, modern klassiker – Läst på: svenska – Antal sidor: 192 (inbunden)

Sommarboken är en bok om vänskapen mellan en farmor och hennes barnbarn. Vi får följa med under deras somrar som de spenderar på en ö i den finska skärgården och får en inblick i vad de hittar på om dagarna.

Mina tankar

Det var flera år sedan jag hörde om Sommarboken för första gången. Men den gången var jag mitt uppe i ett läsuppehåll där jag inte orkade läsa någonting alls. Sedan glömdes den bort. Men så blev jag påmind om den igen nu i år. Redan första gången jag läste om den såg jag framför mig en ny favoritbok, så även nu. Sedan började jag läsa boken och kände att nja, den kanske inte är något för mig ändå. Jag irriterade mig på karaktärerna och tyckte att språket kändes konstlat. Men så kom jag halvvägs in, fattade tycke för både karaktärer och språk och kände att jag fylldes med en sådan enorm sommarkänsla. En stämning som riktigt gick att ta på. Att känna någonting när jag läser en bok är det viktigaste för mig och det lyckas verkligen Tove Jansson med. Så det slutade med att det blev en ny favorit ändå!

Sommarboken är uppdelad i kapitel som nästan är som små noveller som bygger på varandra, men som ändå går att läsa fristående. Vi får lära känna tre generationer som under sommaren bor på en ö i finska skärgården: Sofia, hennes pappa och hennes farmor. Pappan finns dock bara med i bakgrunden och det är vänskapen mellan Sofia och hennes farmor som står i centrum. Både Sofia och farmor är i trotsåldern och beter sig mer som syskon än som farmor och barnbarn. Det var det som irriterade mig till en början men som sedan charmade mig istället. Det är en bok om vänskap över generationerna och kanske något för farmor eller mormor att läsa tillsammans med sitt eget barnbarn?

Språket är vackert och stämningsskapande. Det är lite gammaldags men det tycker jag bara bidrar till känslan. Kapitlen är fyllda med miljöbeskrivningar. Jag förstår varför folk läser om den här boken varje sommar och har det som tradition. Den prickar verkligen rätt med sitt namn Sommarboken och levererar precis samma atmosfär som infinner sig på öarna utanför kusten eller i sommarstugan eller husvagnen på campingen vid sjön. Det är en bok som får mig att längta tillbaks till västkusten, ja, en riktig sommarbok helt enkelt.

TL;DR

En bok fylld av sommarkänsla som jag kommer att återkomma till även kommande somrar.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Recension: Mio, min Mio

Om boken

Titel: Mio, min Mio (1954)
Författare: Astrid Lindgren
Genre: barn – Läst på: svenska – Antal sidor: 175 (kartonnage)

Bo Vilhelm Olsson bor med sina fosterföräldrar i Stockholm. Han är oälskad och längtar bort, iväg till sina riktiga föräldrar. En dag när han ska gå ett ärende åt sin fostermamma träffar han på en ande som tar honom med till Landet i Fjärran och hans fader konungen. Där tar ett stort äventyr vid, för Bo Vilhelm Olsson som egentligen är Mio, gossen av kungligt blod som är menad att rädda Landet Utanför från riddare Kato.

Mina tankar

Jag hade väntat mig att tycka sådär om den här boken efter att ha läst flera negativa betyg både hos bokhandlare och på goodreads. Men Mio, min Mio överraskade mig rejält och jag tycker mycket om den. Det var första gången jag läste den, då jag endast sett filmen innan. Som jag minns filmen från när jag var liten var den konstig på grund av dubbningen och rejält otäck på sina ställen. Boken tycker jag är bättre och den kändes också mindre läskig, även om det till viss del kan bero på att jag nu är vuxen.

Det jag gillar mest med många av Astrid Lindgrens böcker är att ensamma barn kan finna tröst hos andra i samma situation. Nästan alla hennes böcker har karaktärer där föräldrarna står i bakgrunden eller inte finns med alls. Jag fann själv mycket tröst i det när jag var liten, och när jag läser den här boken kastas jag tillbaks till min barndom. Hur jag önskade mer än allt annat att jag hade en hemlig tvilling eller bortglömd släkting någonstans, som bara väntade på att överrösa mig med kärlek när jag väl hittat dem. Precis som Mio. Det är väl så det ska kännas att läsa en barnbok som vuxen? Att en minns tillbaks till hur det var att vara barn.

En annan sak jag tycker om är att flera av Astrid Lindgrens manliga karaktärer är väldigt mjuka, så också Mio och Jum-Jum. Mio gråter, han är rädd och törs visa det och de håller varann i hand när de blir rädda. Mio, min Mio är precis som en saga ska vara enligt mig; lagom äventyrlig, och med vackra miljöer och stark vänskap som sätts på prov. I de mer spännande partierna blev det en del upprepningar, vilket jag sett att många tycker är irriterande. Själv tycker jag snarare att det förstärkte sagokänslan och nästan gav lite poesikänsla.

TL;DR

En saga precis som sagor ska vara.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Recension: The Martian

Om boken

Titel: The Martian (2011/2013)
Svensk titel: Ensam på Mars (2015)
Författare: Andy Weir (Artemis m.fl.)
Genre: science fiction – Läst på: engelska – Antal sidor: 369 (häftad)

Efter en storm blir Mark Watney strandad på Mars. Nu måste han hitta ett sätt att kommunicera med jorden och få maten att räcka tills han kan bli räddad.

Mina tankar

The Martian eller Ensam på Mars som den heter på svenska håller en på spänn genom hela läsupplevelsen. Jag trodde vid flertalet tillfällen att boken skulle stanna av och bli tråkig men den höll alltså uppe spänningen ända till slutet. En riktig bladvändarbok helt enkelt. Det märks också att författaren har lagt ner tid på att sätta sig in i ämnet innan han skrev boken. Den är välresearchad och jag, som alltid tyckt om fysik, kemi och biologi, gillar att boken är ganska vetenskapligt skriven. Efter hypen som varit var jag rädd att den inte skulle kunna matcha sitt höga betyg, men det gjorde den verkligen. Något jag inte väntat mig var att boken också är väldigt rolig på sina ställen.

En liten sidonotering är att själva boken i sig har en intressant historia bakom sig, då författaren till en början publicerade kapitel efter kapitel gratis på sin hemsida. På uppmaning av fansen valde han sedan att göra en Kindle-version till lägsta möjliga pris. Kindle-versionen hamnade snabbt på bäst sålda-listorna och förlagen blev intresserade och köpte rättigheterna till boken år 2013.

Precis (vi pratar minuter) efter att jag läst klart boken såg jag också filmen, då jag hört att även den skulle vara bra. Tyvärr blev jag besviken på filmen då de valt bort några av de mest spännande scenerna från boken. Jag tycker faktiskt inte att filmen lever upp till sin 8.0 på imdb. Men kanske skulle jag tyckt mer om den om jag inte läst boken och såg den med så kritiska ögon? Har du sett filmen och funderar på att läsa boken tycker jag hur som helst verkligen att du ska göra det!

Några saker irriterar mig dock..

Berättelsen håller väldigt hög kvalitet och det gör att de delar som inte är lika välskrivna sticker ut. Någonting jag har väldigt svårt för, dels allmänt men också för att jag själv utsatts för det under hela mitt liv, är hur kvinnor porträtteras inom STEM (science, technology, engineering and math). Här är ett sådant citat från boken, tyvärr finns det fler:

Looking like that, why are you such a nerd? (Sagt om en kollega till Watney)

Även som astronaut på rymduppdrag blir en kvinna alltså reducerad till sitt utseende. Suuuck. När boken i övrigt är så välskriven gör det ont i mig att läsa den här typen av meningar. Det förstörde läsupplevelsen för mig till viss del. De tillförde verkligen ingenting till handlingen heller och det går att vara ”rolig”(?) på andra, bättre, sätt. Kanske visar bara Weir att han är bra på att spegla verkligheten, men jag känner själv att vissa saker i verkligheten kanske inte måste/bör speglas om och om och om igen? Alternativt ”be the change you want to see in the world”.

I övrigt en toppenbok!

TL;DR

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Köp boken hos

Bokus (engelska) Bokus (svenska)
Adlibris (engelska) Adlibris (svenska)