Recension: Bonjour tristesse

Om boken

Titel: Bonjour tristesse (1954)
Svensk titel: Bonjour tristesse (tidigare Ett moln på min himmel) (1955)
Författare: Françoise Sagan, översättning av Lily Vallquist
Genre: klassiker – Läst på: svenska – Antal sidor: 101 (inbunden)

Cécile är 17 år och spenderar sommaren på Rivieran med sin pappa och hans för stunden valda älskarinna. Hon älskar deras lättsamma livstil där de lever för dagen och inte har någonting som håller dem fast. En dag kommer dock pappans gamla bekanta Anne och hälsar på i sommarhuset. Pappan blir förälskad på riktigt och Cécile känner hur hela hennes värld hotas att ändras till det sämre.

Mina tankar

Jag plockade upp Bonjour tristesse när jag var på loppis nyligen. Jag visste inte alls vad den handlade om, utan hade bara hört titeln nämnas många gånger. Ofta tycker jag om att gå in i en bok helt ovetandes, speciellt när det gäller klassiker. Med noll förväntningar blir det mer spännande att läsa, tycker jag. Tyvärr föll ändock spänningsmomentet ganska platt i den här boken. Med tanke på författarens ålder är det lätt att bli imponerad, men nej, Bonjour tristesse passar helt enkelt inte mig.

Jag kan inte hjälpa att tycka att boken är otroligt tråkig. Det jag tycker mest om med boken är dess vackra titel och det säger väl en del. Jag tror dock att jag skulle tycka bättre om den när jag var yngre. Då hade jag lättare kunnat drömma mig bort till Frankrikes stränder och solen och kärleksaffären mellan Cécile och Cyril. Nu känns allting så ytligt och främmande, även om jag ändå förstår Cécile till viss del. Sagan är duktig på att förmedla hur låst en kan bli vid världsliga ting när en inte har något alls att göra om dagarna. En känsla jag kan känna igen.

TL;DR

En bok att läsa med sin tonåring för att sedan diskutera privilegium och klass?

❤❤ ♡ ♡ ♡ – inte min kopp te.

Läst i september

September i siffror

Antal lästa böcker: 1 1/3
Antal lästa sidor: 505 (+28)
Antal läsdagar: 12/30

Lästa böcker

  • The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Jag påbörjade också Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, men tog mig bara igenom ca en tredjedel innan jag blev sjuk.

Mina tankar

Jag har haft väldigt mycket att göra under september och har dessutom varit sjuk. När jag är sjuk har jag väldigt svårt att koncentrera mig på längre texter så det blir inte att jag läser alls mycket. Och när jag är stressad kan jag inte slappna av nog att läsa. Så att jag bara läst en enda bok i september är egentligen inte så konstigt. Ni får se mig som en motvikt till bokbloggarna som läser 10+ böcker varje månad, haha 🙂

Månadens favorit

Ja, jag läste ju bara färdigt en bok den här månaden, men det var en väldigt bra bok å andra sidan! Jag gav den 5 av 5 i betyg vilket händer väldigt sällan.

Nytt i hyllan i september

Jag köper inte så många böcker nu i höst eftersom jag vill hinna läsa ut de jag redan har här hemma. Däremot hittade jag tre fynd på loppis den här månaden, och eftersom jag hört gott om dem och gärna vill läsa dem plockade jag med dem hem.

Månadens nya böcker

  • Cirkeln, Eld och Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg (begagnade). Jag har som sagt hört mycket gott om den här triologin och ser fram emot att läsa den. Måste säga att det bådar gott när jag läser att författarna inspirerats av Buffy (<3) och Twin Peaks bland annat! Är väldigt nöjd med att jag hittade böckerna i inbundet format då jag tidigare bara sett dem i pocket.

Recension: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle

Om boken

Titel: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle (2018)
Författare: Stuart Turton
Genre: deckare, thriller – Läst på: engelska– Antal sidor: 505 (inbunden)

Du är fast i en oändlig loop av upprepade dagar, på en herrgård du inte känner igen och du kan inte längre minnas vem du är. Det enda du får veta är att någon kommer att dö under kvällens fest och ditt enda sätt att ta dig ur mardrömen är att lösa mordet.

Mina tankar

The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en deckare/thriller i min smak! En udda historia med sci-fi-inslag och även om bokens kärna inte är unik tycker jag att den känns annorlunda gentemot liknande berättelser. Jag började läsa boken redan i juli egentligen men valde att pausa efter någon tredjedel då jag kände att jag ville spara den till hösten istället. Jag är glad att jag gjorde det, för den passade utmärkt att läsa medan regnet smattrade på rutan. Att boken utspelar sig på ett gods omringat av skog bidrar ytterligare till höstkänslan.

Boken är spännande redan från start och jag tycker att stämningen hålls uppe ända till slutet. Som läsare kastas vi in i berättelsen och får ledtrådar till vad som egentligen har hänt här och där genom bokens gång. Det är något rörigt att hålla reda på alla detaljer och vid några tillfällen kände jag att jag kanske skulle ha haft ett anteckningsblock vid min sida medan jag läste. Men boken är tack och lov ändå skriven på ett sätt där det är okej att inte minnas precis allt. Turton lyckas nämligen med att påminna läsaren om tidigare händelser utan att det känns upprepande.

The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle ger mig Black Mirror-vibbar och eftersom det är en av mina favoritserier just nu är det såklart något positivt. Jag tror att om du tycker om lite lättare (alltså inte hardcore) sci-fi och gillar när det blandas med världen så som den ser ut idag, kommer du att tycka bra om den här boken. (Du skulle nog även tycka om Black Mirror om du ej sett den än ;)).

Något jag tyckte lite mindre om var slutet. Jag tycker att det kändes lite snabbspolat med tanke på hur lång uppbyggnaden var. Jag har dock märkt att jag känner så ofta vad gäller deckare och även kriminalserier på tv, så jag antar att det så det brukar vara inom den här genren helt enkelt. Jag minns att jag fick samma känsla när jag läste The Woman in the Window också. Men det är ju en smakfråga och tydligen verkar jag föredra avklingande slut framför pang bom-slut? I övrigt är det en riktig toppenbok! Turton är väldigt skicklig på att hålla ihop alla lösa trådar genom bokens gång. Jag tänker att det här måste ha varit en väldigt svår bok att skriva med tanke på hur mycket olika människor och olika scener vi får se och jag är imponerad över att han lyckades få ihop allting i slutändan.

TL;DR

En stämningsfull deckare som påminner mig om Black Mirror.

❤❤❤❤❤ – toppen, riktigt bra!

Recension: Leah on the Offbeat

Om boken

Titel: Leah on the Offbeat (2018)
Serie: Creekwood #2
Författare: Becky Albertalli (Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, The Upside of Unrequited m.fl.)
Genre: ungdom, hbtq* – Läst på: engelska – Antal sidor: 339 (inbunden)

I Leah on the Offbeat får vi följa Leah som vi fick lära känna i föregångaren Simon vs. the Homo Sapiens Agenda. Det är sista året i high school och pressen vad gäller att välja college och att hitta sig själv börjar göra sig påmind. Speciellt när hennes vanligtvis väldigt tighta vänskapskrets börjar bråka med varandra och det tvingar henne att konfrontera sina egna känslor för en i gruppen.

Mina tankar

Jag läste Simon vs. the Homo Sapiens Agenda i somras och tyckte väldigt mycket om den. Därför var förväntningarna höga nu när jag plockade upp nästa bok i serien: Leah on the Offbeat. Jag tycker om Albertallis sätt att skriva på, det är lättläst och går snabbt att ta sig igenom. Boken är skriven i nutid och det gör att det känns som att vi som läsare är där just nu, när det händer. Tyvärr tycker jag inte att Leah on the Offbeat når upp till samma höga nivå som Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, och jag har hört andra säga samma sak. För mig beror det till största del på att jag inte tycker om Leah lika mycket som karaktär som jag tycker om Simon. Eftersom hela boken kretsar kring henne och är skriven ut hennes perspektiv känner jag att det är svårt att bortse ifrån.

Jag har svårt för hur svartvit, avundsjuk och dömande Leah är i sitt tänkande. Hon är svår att göra nöjd och är väldigt hård mot andra. Hon låter sina egna känslor gå ut över oskyldiga människor och det tycker jag verkligen inte om. Jag själv anser att om du ska döma andra människor såpass hårt, då måste du själv vara helt perfekt, och det kan liksom ingen leva upp till. Det går dessutom att vara avundsjuk utan att låta det gå ut över hur en behandlar andra. Citerar Noora från Skams uppklistrade citat: Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always. 💗 Obs! Jag tycker självklart att det var rätt av henne att säga till hennes kompis vad gäller en viss hemsk kommentar! (Ni som läst boken förstår förhoppningsvis vilken kommentar jag menar). Däremot kan jag tycka att hon drar det väl långt och också är väl hård mot Abby och sin mamma t.ex.

Men om vi bortser från det… Albertalli vet precis hur hon ska skriva en romantisk ungdomsbok som får en att vilja fortsätta läsa, fastän en egentligen borde göra annat. Det är också roligt att se en bok med bi-representation, även om det är konstigt att bi-erasure finns med i samma bok – och sedan aldrig nämns igen. Av någon anledning verkar det skrivas många fler kille+kille-böcker än tjej+tjej-böcker i ungdomsgenren(?), så jag gillar att två tjejers förhållande får stå i fokus här. Jag gillar också att Leah är överviktig men att det inte är något big deal. Mer sådant! Gärna i filmform. Tyvärr tycker jag inte om slutet helt, *timingen* är faktiskt fel enligt mig.

TL;DR

En helt okej ungdomsbok som är bra skriven, men inte riktigt når upp till sin föregångare.

❤❤❤ ♡ ♡ – helt okej.

Läst i augusti

Augusti i siffror

Antal lästa böcker: 4
Antal lästa sidor: 1 128
Antal läsdagar: 25/31

Lästa böcker

Mina tankar

Den här månaden läste jag alltså fyra böcker. Eftersom mitt mål på Goodreads för året är att läsa 48 böcker, alltså 4 per månad, är jag nöjd. Jag försöker sänka mina mål och inse att jag fortfarande är ganska ringrostig i min läsning efter att inte ha läst ordentligt på flera år. Jag försöker också påminna mig själv om att det faktiskt är stort för mig att jag ens kan läsa alls! Det känns även som att de senaste två månadernas lilla lässvacka börjar släppa igen, vilket såklart är kul. I övrigt har jag haft mycket annat för mig den här månaden och har inte haft så mycket tid och ork till att läsa.

Månadens favorit

The Secret Garden blir månadens favorit. Den fick mig på bra humör och fick mig att längta efter en egen trädgård att odla i.

Nytt i hyllan i augusti

Den här månaden blev det en himla massa böcker köpta. Det var egentligen inte meningen från början, men eftersom jag fick hem en rabattkupong bestämde jag mig för att köpa de återstående barnklassikerna som stått på min önskelista. Nu är alltså den lilla samlingen komplett och jag tycker att båda de olika serierna/designerna på dessa barnklassiker är så otroligt fina. Dessutom var jag iväg en sväng på loppis och hittade en del böcker även där.

Månadens nya böcker

  • Little Women av Louisa May Alcott (nyköp).
  • Heidi av Johanna Spyri (nyköp).
  • A Little Princess av Frances Hodgson Burnett (nyköp).
  • Anne of Green Gables av L. M. Montgomery (nyköp).
  • The Adventures of Robin Hood av Roger Lancelyn Green (nyköp).
  • Matilda av Roald Dahl (nyköp).
  • Femböcker x5 av Enid Blyton (begagnat). Jag läste Femböckerna som barn och tyckte mycket om dem, speciellt karaktären George som jag kände igen mig själv i. Mina egna gamla böcker tror jag har getts bort någon gång i samband med att jag flyttade hemifrån och därför passade jag på att köpa dessa när jag var på loppis. Jag planerar att läsa om dem snart, men är lite rädd för att de inte ska hålla vad gäller rasism och sexism.
  • Hemsöborna av August Strindberg (begagnat). Jag hittade flera klassiker i samma utgåva (tror jag läste att de är från Expressen?) när jag var på loppis; denna och de två jag nämner nedan. Jag har läst en del barnklassiker, men knappt någon vuxenklassiker så dessa tre fick följa med hem. Eventuellt kan jag ha läst Hemsöborna innan, minns inte om jag läste den eller Röda rummet till svenskan i skolan, men det visar sig.
  • Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg (begagnat).
  • Bonjour tristesse av Françoise Sagan (begagnat).

Recension: The Secret Garden

Om boken

Titel: The Secret Garden (1911)
Svensk titel: Den hemliga trädgården
Författare: Frances Hodgson Burnett (A Little Princess m.fl.)
Genre: klassiker, barn – Läst på: engelska– Antal sidor: 341 (inbunden)

Mary Lennox bor i Indien men blir plötsligt föräldralös och tvingas därför att flytta till sin morbror och hans gigantiska gods i England. Hon fattar snabbt tycke för Martha, hennes bror Dickon och trädgårdsmästaren Ben Weatherstaff. Hon börjar gå på upptäcktsfärder i trädgården och hittar nyckeln till en hemlig trädgårdsdel som varit låst i tio år. Hon märker det inte först, men den hemliga trädgården kommer att förändra allt, både för henne och för människor runt omkring henne.

Mina tankar

I The Secret Garden får vi alltså följa Mary, och hennes resa från att vara bortskämd och utan kärlek till att blomma upp och börja komma nära människor. Det är en fin bok som visar hur livet kan ändras bara en låter det. En bok om vänskap och vad som kan hända om vi vågar släppa in människor nära och vågar lita på andra. Den handlar om att välja glädje och inger hopp.

En av de saker jag tycker bäst om med boken är att barnen tillåts vara barn. De är inte ute på något livsfarligt uppdrag som ska rädda världen, utan de går bara på utforskning i den ”egna” trädgården. Det är också vänskap helt utan kärlek, vilket jag tycker är så skönt! Även i vissa barnböcker brukar det vara kärleksinslag annars och det är något jag verkligen, verkligen inte tycker om.

Boken är över hundra år gammal och åldern ger sig till känna genom vissa skildringar, som t.ex. den av det koloniserade Indien eller att det är så naturligt med tjänstefolk. I övrigt tycker jag knappt att det känns av, precis så som det ska vara med klassiker.

TL;DR

En mysig barnbok om vänskap som också får trädgårdsfingrarna att börja klia.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!

Lånat i augusti

Månadens lånade böcker blev Nej och åter nej av Nina Lykke och Vargattacken av Lars Berge. I Nej och åter nej får vi lära känna Ingrid, Jan och Hanne och följa dem genom otrohet och separation. Boken är också en kandidat till Årets bok 2018. I Vargattacken får vi veta mer om vad som egentligen hände den där dagen på Kolmården i juni 2012, när en djurskötare blev dödad i varghägnet. Vi får också en närmre titt på vargar som djur och deras historia i Sverige, på Kolmårdens historia och vi får även följa med genom rättegångsprocessen.

Jag har hunnit läsa dem båda två. Nej och åter nej finns recenserad i bloggen. Får se om det kommer upp en recension på Vargattacken senare, tycker att det är svårt att recensera faktaböcker.

Recension: Nej och åter nej

Om boken

Titel: Nej och åter nej (2018)
Originaltitel: Nei og atter nei (2016)
Författare: Nina Lykke
Genre: vuxen – Läst på: svenska – Antal sidor: 219 (inbunden)

Ingrid och Jan är ett gift medelålders par med två vuxna söner som fortfarande bor hemma. Båda två har tröttnat på vardagen men vet inte hur de ska ta sig vidare och hitta livslust igen. En sen kväll följer Jan med sin yngre kollega Hanne hem. Hanne som är bra mycket yngre och mitt uppe i valet och kvalet vad gäller barn och familj. Jan måste nu välja mellan Hanne och Ingrid, samtidigt som Hanne försöker få stabilitet i sitt liv och Ingrid måste bestämma sig för om hon vill fortsätta att långsamt kvävas till döds eller leva på riktigt.

Mina tankar

I Nej och åter nej skildrar Nina Lykke skickligt livets meningslöshet och hur lätt det är att fastna i gamla hjulspår och bara köra på utan att stanna upp och reflektera. Det är en bok om ältande, om att vara vilsen och inte veta vare sig vem en är eller vad en vill och om att inte ens orka ta reda på det för att all energi redan tagit slut. En bok om att fastna och försöka ta sig loss. En bok om klyschan gräset är grönare på andra sidan.

Vi får träffa Ingrid, Jan och Hanne och lära känna dem på var sitt håll genom kapitlen som är uppdelade person för person. Även om vi får följa tre ganska olika karaktärer märks det tidigt att de sammanflätas i en och samma vilja: att vara var som helst men inte i nuet. Alla tre befinner sig mitt i livets tristess och vet inte hur de ska ta sig därifrån. Ingrid har fastnat i en spelad roll och har tappat bort sig själv. Jan låter livet hända honom istället för att själv bestämma vilken väg han ska välja. Hanne har tröttnat på sin egen rastlöshet och försöker bryta sina inlärda mönster. Vi får följa med på ett besök i tre liv som flätas samman, utan tydligt avslut. Vi får en skildring av en vardag, vi hälsar på och sedan lämnar vi. Det påminner mig om vad jag tycker så mycket om med många indiefilmer; att vi som tittar bara bjuds in för en kort stund och när vi lämnar fortsätter huvudpersonernas liv som om ingenting har hänt.

Något som återkommer är att Ingrids och Jans söner är curlade och oförmögna att ta hand om sig själva, uppför sig som om de bor på hotell och hjälper inte till hemma. De är tjugo-någonting och vill inte flytta hemifrån. Jag som läsare sitter bara och väntar på att Jan, Hanne och Ingrid ska inse att Jan ÄR sina söner. Att de ska inse att de borde vara lika trötta på Jan som de är på sönerna. Han sitter själv bara och väntar på att något ska hända, allt för att slippa ta egna beslut och eget ansvar. Han bara åker med, tar det där jobbet han egentligen inte vill ha, låter Hanne förföra honom. Jag tror att han är precis lika curlad själv som hans barn är. När Hanne och Ingrid försöker bryta sig loss och göra någonting – vad som helst, dras han istället bara med av livets vindar.

Ända sedan jag var tonåring har jag varit rädd för den här perioden i livet som boken handlar om. Perioden då det verkar som att alla dör inombords. Perioden mellan ca 30 och 50 år, då nästan alla verkar ge upp sina intressen och gå in i sina medelklassdröm-skal. Den har tyckts oundviklig. Nej och åter nej fyller mig därför med hopplöshet när den skildrar exakt denna förruttnelse inifrån och ger min rädsla vatten på sin kvarn. Boken träffar mig också ganska hårt eftersom jag i perioder varit sjuk och liksom stått utanför livet och kikat in. Jag känner inte alls att jag kan skratta åt hur hopplösa karaktärerna är, för jag har varit där själv till viss del. Jag har levt i deras meningslöshet, deras likgiltighet, deras irritation, deras oförmåga att ta beslut, deras oförmåga att göra *rätt val* eller att göra något val alls. Har jag missat något när jag ser att andra skriver att boken är rolig?

Sammantaget kan jag säga att jag tycker att boken är otroligt träffsäkert skriven. Lykke är en mästare på att beskriva meningslöshet och uppgivenhet. Däremot får boken mig att må dåligt och ger mig nästan en önskan om att aldrig ha läst den. Det är egentligen bara ytterligare bekräftelse på hur bra boken är skriven, men det gör också det svårt att sätta ett rättvist betyg. Det blir trots allt det högre betyget: en fyra, just för att boken är såpass välskriven.

TL;DR

En skicklig beskrivning av livets tristess och sökandet efter vad som helst som inte är det här.

❤❤❤❤ ♡ – bra, gillade verkligen!